Restaurangdirektör Gustav Adolfs Ekdahls budskap i Fanny och Alexander - att den borgerliga familjen bör stanna i den lilla världen - gäller knappast för hans källarmästarkollega i Wadköping.

Harald Hilding Markurell, uppåtsträvande krögare i Hjalmar Bergmans klassiska roman, är tvärtom utsatt för hårt tryck från omvärlden. Sekelskiftets globala industrikris har även slagit ut metallverket i Wadköping. Året är 1913 och upptakten till första världskriget mullrar från Europa. Markurell hör till dem som lyckats kapitalisera på katastrofen, medan klassrivalerna i släkten de Lorche håller på att gå under i sin aristokratiska passivitet.

Så blir Markurells i Wadköping nästan en spegelvänd version av Fanny och Alexander; Hjalmar Bergman tvingar borgerskapet att genomskåda sin egen idyll. Familjekänslan som värn mot yttervärlden visar sig grymt bedräglig.

Det är vad som gör Markurells till en så fascinerande roman: bygdekrönikan rymmer i själva verket något mycket större och mer smärtsamt. Det är länge oklart om Philip Zandéns uppsättning på Stadsteatern ska göra den rättvisa.

I första akten snavar pjäsen runt i brötig komedi. Philip Zandéns herr Markurell, i hisklig rödorange permanent, gapar oavbrutet utan att hitta tonen. Ibland anar jag plötsliga inslag av samtida stockholmsjargong: trots att 1910-talets studenter är iklädda stärkkragar och utsökta snörkängor kan de tjabba som Ove i Solsidan ("tjenare mannen!).

Även klasskonflikten saknar först social friktion. Såväl Markurell som Claire Wikholms stolta tante Rüttenschöld för sig som Edward Blom över scengolvet, marscherar med magen först. Scenografin hjälper inte avsevärt. Den nästan nakna träväggen i Markurells kontor ger inte fler ledtrådar än värdshuskullen med flaggstång och plastbuskar.

Men efter paus hittar pjäsen fram till sin pomaderade ton. Den parodiska höjdpunkten är Markurells uppdukade mutfrukost i kollegierummet. I mötet med censorerna blir Markurells revanschbegär mer desperat och spelet naknare. Per Sandberg gör en lysande insats som smackande professor; det verkar länge som kollegiet både kommer att kunna äta kakan och ha den kvar.

Jag är inte säker på att Philip Zandén och dramaturgen Susanne Marko lyckas återskapa den där känslan av avgörande brytningstid i Hjalmar Bergmans Wadköping. Men herr Markurell tvingas i alla fall till en ny föreställning om vad familjen är, bortom blodsband. Där öppnar sig pjäsen mot något mer storslaget.