TEATER

JAG VILL FÅ VARA MAMMA | Av Ann-Sofie Bárány | Regi Kjell Stjernholm | Moomsteatern, Göteborgs stadsteater | Speltid 1.30

Pjäsen heter Jag vill få vara mamma, inte Jag vill vara mamma. Skillnaden är stor. Det där lilla ordet "få" anger att det är andra som tillåter vad en person är. Att ha rätten till sin egen definition är ingen självklarhet.

Kan bara kvinnor vara mammor? Kan en mamma också bara "få" vara en människa? Ann-Sofie Bárány, dramatiker och psyko- analytiker, gör det inte lätt för oss med ännu en pjäs om mänskliga beroenden. Kanske påstår hon att villkorslös kärlek inte finns? En mamma med tid för alla har varit familjens nav. När hon blir svårt sjuk blir mamma Inga ingen, berövad sin livsroll.

Med en och en halv timmes speltid blir Jag vill få vara mamma en stiliserad bild av individens ofrånkomliga kollision med familjen. Pjäsens muntra början går över i tragedi och familjedystopi. Moomsteaterns Kjell Stenholms regi har fin hand med komeditonen i början och ensemblen med tre skådespelare från stads-teatern och tre från Mooms-teatern, en professionell teater med funktionshindrade skådespelare. De unga men vuxna barnen i familjen spelas av Mooms-aktörer, medan mamman spelas av stadsteaterns Åsa-Lena Hjelm, som också tagit initiativ till samarbetet.

Blandningen av skådespelare är effektiv för att motverka all slags "vanlig" realism och understryker att pjäsen är en slags rebus om familj och individ.

Den kan tolkas så att en klassisk kärnfamilj fungerar utmärkt bara så länge alla är kärnfriska. Man kan också tänka sig en ibsensk betydelse: en mamma måste satsa på en hållfast livslögn för att familjen ska hålla som projekt.

Det är nedslående och romantiserar bilden av modern på ett sätt som jag inte blir klok på. För individen, ung eller gammal, vanlig eller sär, inger uppsättningen mycket litet hopp.