DANSTEATER

MÄNNISKOR I MÅNSKEN | Av Birgitta Egerbladh | Stockholms stadsteater | Speltid 3.15 t.

Ett dansgolv kan vara världens ensammaste plats. Där utkämpas en fåfäng och behagsjuk strid om tillhörighet. Det kan se mycket roligt ut. När Birgitta Egerbladh dansteater-berättar om smärta, ångest och förtvivlan inspirerad av Edvard Munch har man just skrattat färdigt när hon kopplar över till dödligt allvar. Det är så det knipsluga känsloproffset jobbar och man måste älska henne för det.

För har man väl börjat skratta står dörren vidöppen när Arvo Pärts Fratres för åtta celli ackompanjerar en elegisk scen kring en tom, renbäddad sjuksäng. Där tänker vi oss lätt att Edvards Munchs storasyster dog helt ung. Men där dog kanske någon som stod dig eller mig mycket nära, åtminstone känns det så när den här unika ensemblen av skådespelare och dansare förkroppsligar sorgen.

"Det är inte stolen som ska målas utan det som människan känt hos den" lyder en av pjäsens ytterst få hela meningar och innan föreställningen är färdig har man verkligen fått se flera olika sätt att sitta på en stol. Som om stolen stacks, vore hal eller tillrättavisade den som satt där. Edvard Munch lämnade efter sig metaforer om själens tillstånd och hans målningar uttrycker såväl puberteten och melankolin. Dessutom målar han kvinnan som om hon för en gångs skulle vore den starkaste parten.

Egerbladh har många intressanta typer att jobba med. Det hinner bli rätt många under två timmar. Stina Rautelins finska alter ego med mycket sisu i äggstockarna, Bernhard Cauchards osannolikt mjuk-lemmade trasdocksman, Peter Gardiners apatiske man, Henrik Norléns långhårige neanderthalare med dålig hållning, Louise Peterhoffs spattiga attackdansare och Nadja Mirmirans dansgolv-opportunist, Fredrik Lyckes idylliker, Kajsa Ernsts sammanbitna sökare. För att inte tala om hela ensemblens koreografiska konstdiskussion på åtta olika språk samtidigt. Bara som ett exempel. Det finns många. Och i Annsofi Nybergs kostym blir det både personligt, komiskt, gripande och vackert.

Människor i månsken är den finaste introduktion till Munch man kan önska sig. Utan att tyngas av ambitionen att vara det.