Luften i ett redan sommarhett Moskva är full av fjäderlätta snöflingor som fastnar i svettblanka pannor och ligger i drivor vid trottoarkanterna. Jag vet inte om det är fjun från utblommade maskrosor – var är i så fall maskrosstjälkarna? Ett är i varje fall säkert
– fjunen kommer inte från körsbärsblommor. Som vi vet av Anton Tjechov är en resa till Moskva också ett farväl till alla körsbärsträdgårdar.
Under tre dagar finns dock en provisorisk körsbärsträdgård anlagd på Mossovetteatern, inte långt från tunnelbanestationen Majakovskaja i centrala Moskva. Här har Mats Eks kommande Dramatenuppsättning av Körsbärsträdgården sin urpremiär på Tjechovfestivalen, den nionde i ordningen – ett evenemang som pågår ett par månader, inte nödvändigtvis med enbart Tjechovuppsättningar. Redan förra året var till exempel Ek här med sin uppsättning av Strindbergs Ett drömspel.

Det besöket gav uppenbart mersmak eftersom han nu är tillbaka med en pjäs av festivalföremålet självt. Det är förstås en annan utmaning – nu mäts Mats Eks tolkning med måttstockar som har tummats blanka av rysk teatertradition.
Och han aktar inte för rov – han och Irena Kraus förflyttar denna Tjechovs svanesång från 1903 hundra år framåt i tiden till dagens postkommunistiska Ryssland, som mer eller mindre nostalgiskt ser tillbaka på den tid som flytt och aldrig kommer tillbaka.
Publiken – som kan läsa nytillskotten på textremsa – fnissar försiktigt åt de
historiska transplantationerna, möjligen därför att de i likhet med mig inte riktigt får ihop den politiska ekvationen. Att köpmannen Lopachin kan ses som representant för det nykapitalistiska Ryssland är väl i sin ordning. Men skulle godsägarinnan Ranevskaja och hennes bror Gajev ha lyckats leva sitt överklassliv utan expropriativa krav från den sovjetiska staten i alla år, dessutom med den gamle medaljerade partimedlemmen Firs som überlojal tjänsteande? Tillåt mig tvivla.
Nå, redan Shakespeare gav sig ju diverse dramaturgiska licenser visavi den historiska sanningen, så låt oss inte haka upp oss på den detaljen. Frågan är snarare om alla dessa samtidsmarkörer – mobiler, faxar, flygplan – verkligen tillför föreställningen något. Nog kunde väl den Ekska dansteatern tala lika mycket till publiken utan att iföra skådespelarna moderna gångkläder?

Scenografen Bente Lykke Møller har hursomhelst spunnit vidare på det postkommunistiska upplägget. De flyttbara väggar som baxas runt under spelets gång och ska symbolisera det förfallna godset är extremt fula – som om de vore hämtade från en stalinistisk politbyrå och inte från ett gammalt lantgods med världens vackraste körsbärsträdgård.
Mellan dessa väggar utspelar sig en föreställning som efterhand växer i styrka efter en lite konventionell inledning à la talteater med dansinslag.
Ek vet dock var han ska lägga krutet. Tredje akten – den som följer efter pausen – föreskriver ju dans till kletschmermusik, och Ek och kompositören Niko Röhlcke följer Tjechovs partitur con vivace. Nu integreras dansen på Ekskt vis som ett grundelement i spelet, inte bara som intermezzon i dialogen, och nu börjar också publiken tända till på allvar.
När Lopachin inte förmår fria till Varja sägs inte ett ord, de dansar fram allt det där som inte blir sagt. Och sedan ringer Lopachins mobiltelefon – det är en alldeles lysande scen, och det är ingen tillfällighet att det också är de båda starkaste rollgestaltningarna som är inblandade. Magnus Roosmanns Lopachin behåller en bondsk klumpighet i all sin nyrika urbanitet, och Ellen Mattssons Varja bekämpar sina frustrationer med all den ihärdighet som har förvandlat henne till en 24-årig tant.

Som kritiker bryr jag mig normalt inte om publikens reaktioner – jag håller mig till det jag tycker mig ha sett, och inte till vad andra tycker sig ha upplevt. Men här i Moskva blir jag ändå lite nyfiken. Och publikens slutapplåder är precis som uppsättningen – lite trevande i början för att sedan arbeta upp sig ordentligt.