Strax efter ebolaviruset och hiv var Jane Austen-febern 90-talet gräsligaste åkomma. Då fick nämligen Hollywood för sig att Jane Austen hade någonting akut att säga oss i dag
och kulsprutepepprade oss på kort tid med den ena lättglömda rysch och pysch-filmatiseringen efter den andra. Om det oortodoxa tonfallet i Maria Löfgrens uppsättning av
Förnuft och känsla – Sverigepremiär för Austen på scen, för övrigt – beror på att regissören känt ett skriande behov av att distansera sig från denna pladdriga empirefetischism som blev något av ett signum för de flesta Austenfilmer eller på att Mark Healy gjort en ovanligt funktionell dramatisering låter jag vara osagt. Göteborgs stadsteaters stora vintersatsning har i alla händelser blivit en rätt charmig och bitvis grovkornig historia tryfferad med anakronistisk rockmusik samt nära nog buskisartade passager där skådespelarna formligen tar i från tårna. Och faktum är att såväl Austen
som ensemblen verkar mår bra av det. Ruth Vega Fernandez känsloporriga Marianne är
som hämtad ur en fylledröm av den unge Goethe, medan hennes förnuftiga syster Elinor –
skickliga Victoria Olmarker – är lika festlig som en nyhetspresentatör. Och som pricken över i:t: Mattias Nordkvists fenomenala porträtt av Edward Farres, friaren som låter hämningarna och beslutsångesten komma i vägen för kärleken, men som ändå, smått mirakulöst, är modig nog att spela elgitarr i kvällens mest bejublade nummer.

Men visst. Allt eftersom vacklarföreställningen allt mer betänkligtmellan det realistiskt
ordinära och det uttrycksfullt busiga och kör rätt ner i longördiket. På det stora hela är dock Förnuft och känsla à la Löfgren en rätt oemotståndlig historia, om än inte oförglömlig.