TEATER

TOP GIRLS | Av Caryl Churchill | Översättning Sun Axelsson och Stig Björkman | Regi Olof Hansson | Stockholms stadsteater | Speltid 2.25 t.

I en intervju i gårdagens DN sade sig Benny Fredriksson överväga att könskvotera dramatikerna som ska spelas på Stockholms stadsteater - jag utgår från att han menar hälften kvinnor. Det är väl bara att sätta i gång, teaterchefer stiftar ju sina egna lagar.

Med en kvotering av dramatikerna skulle per automatik följa en mera jämställd rollfördelning och - inte minst - en radikal förskjutning mot nyare dramatik på klassikernas bekostnad. Den pjäs som hade premiär på Stockholms stadsteater samma dag som Fredriksson uttalade sig i DN bär syn för sägen - kvinnor i alla rollerna, om än med manlig regissör och manlig scenograf.

Den brittiska dramatikern Caryl Churchills pjäs Top girls är från 1982 och har en politisk udd riktad mot den dåtida Thatcherregimen i Storbritannien, men känns fortfarande högaktuell - Thatchererans nyliberala vågsvall präglar västvärldens samhällsklimat ännu trettio år senare. I centrum står den armbågsvassa klassresenären Marlene, som just utnämnts till vd för ett bemanningsföretag.

I inledningsscenen står ett bord dukat till fest, ungefär som i SVT:s Go'kväll, där en kändis bjuder in sina utvalda middagsgäster, levande eller döda. Marlene firar sin nya chefspost genom att bjuda in fem fiktiva eller faktiska kvinnor ur historien. De kan vara självständiga och egensinniga eller undergivna och tålmodiga, de är ändå alla insnärjda i könsmaktordningens nätverk.

Något muntert samkväm systrar emellan är det inte fråga om. Skådespelarna står uppradade längst fram på scenen och vänder sig mot publiken alltmedan de talar i munnen på varandra. Möjligen blir denna historiska karaktärstypologi lite utdragen, spelet växer påtagligt när det går över i en rivalitet mellan två systrar som har hamnat på var sin sida av klassbarriärerna.

Slutscenen - som kronologiskt ligger ett år före den handling vi redan sett och dragit våra slutsatser om - är ett stycke lysande teater, där Katarina Ewerlöf som Marlene ryker ihop för full ambivalens med Kajsa Ernst som hennes sjavigt resignerade storasyster. Det är en fajt som nästan framkallar hejaramsor från publiken, och det är förstås underdogen alla håller på. Stadsteaterns välbärgade publik vet var den har hjärtat. Och den samvetstyngda plånboken

Själv hejar jag mest på Caryl Churchill för hennes förmåga att göra det enkla komplicerat och det komplicerade enkelt. Olof Hanson har lyhört uppfattat just den dimensionen i hennes pjäs. Det vi bevittnar på Stockholms stadsteater är en 30 år gammal klassiker, vibrerande av aktualitet.