För ett år sedan uruppfördes Carin Mannheimers I sista minuten på Göteborgs Stadsteater i regi av författaren själv. Det blev en rolig, salt men tänkvärd salongskomedi, som tog hem årets teaterkritikerpris.

Det är en omhuldad fördom att folk från Göteborg är roligare och kvickare än i Stockholm. Svårsmält om man är urstockholmare. Men jag börjar undra. Sissela Kyle som har regisserat Stockholms Stadsteaters uppsättning är bland det roligaste jag vet, och dessutom född i Göteborg, men det känns ändå som att växla från Mozart till Wagner när jag tar fram göteborgsuppsättningen i minnet och försöker förstå vad jag nu ser på stadsteaterns scen.

Tänkvärt är det fortfarande och ofta roligt, men det finns ett sorgligt grundanslag som tynger mer än texten och pjäsens komposition tål. Sissela Kyle har låtit de tre 75-plussarna glida ner en bit på samhällsstegen, det här är inte en salongskomedi med åtföljande lätthet. Charles Korolys scenografi och kostym är inte ens kantstött övre medelklass, utan håglöst ostädat stekos.

Kanske det är följdriktigt att det är de två sekunderande väninnorna som klarar transponeringen bäst. Meg Westergren och Meta Welander är förtjusande förnuftiga pantertanter som peppar huvudrollen Marianne, Yvonne Lombard, efter förmåga. Men Lombards Marianne, stjärnjournalisten som minns sin tjusiga 70-tals-radikalitet, är en ensidigt dyster och uppgiven bild av en kvinna som inte längre orkar hålla skenet uppe om att det är kul att åldras och få göra som man vill.

Det får man nämligen inte alls. Vuxna barn, konventioner och minnen trycker på från alla håll. Kommunens Fixar-Staffan, som skruvar lampor och sätter timer på spisen, kommer i pjäsen som en befriare med sin vänskap: han är homosexuell, kommer ut och bildar par med damernas korrekta vän Per.

Men varför vänds skratten så skarpt mot honom och hans broderade kostym? Det känns inte bra och skvallrar om obalans i uppsättningen. Humor, det är visst lika svårt som åldrandrets konst.