I Lars Noréns dramatiska produktion finns tillräckligt med blivande klassiker för att försörja världens teatrar i århundraden. Framför allt är det hans 80-talsdramer som kommer att spelas, eftersom familjekonflikter lär behålla sin igenkänningsfaktor även i framtiden.
Efter en karantän på 20–25 år har dessa pjäser åter kommit på repertoaren: Modet att döda på Teater Giljotin 2005, i fjol Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud på Stockholms stadsteater och nu Höst och vinter på Fria teatern i Högdalen. I samtliga fall känns pjäserna som om de vore skrivna i dag, med en bibehållen känsloladdning som tänder skådespelarna på alla cylindrar och får publiken att ömsom rysa ömsom fnissa av välbekant obehag. I den djupborrande psykologiska realismen har Norén få övermän, om ens några.
Höst och vinter ingår i samma trilogi ”borgerliga kvartetter” som Bobby Fischer bor inte i Pasadena och Sommar. Pjäsen hade urpremiär i Köpenhamn 1988 i regi av samma Ulla Gottlieb som nu sätter upp den i Högdalen. Vi bevittnar i Bengt Fröderbergs stilenligt möblerade vardagsrum den månatliga middagen hemma hos pappa läkaren och mamma bibliotekarien med den till synes lyckade äldre dottern Eva och hennes strulande lillasyster Ann. Den senare beslutar sig den här kvällen för att hänsynslöst kasta alla ”sanningar” i ansiktet på sina föräldrar.
Det sker i ett alltmer stegrat crescendo för att till slut stillna av i ett halvt försonande ritardando, perfekt avstämt av den tonsäkra Gottlieb.

Ann (Lena Mossegård) imiterar omedvetet den mor (Birgitta Sundberg) hon säger sig hata när hon i likartad frisyr odlar sitt martyrskap och sin överflödande självupptagenhet, medan Håkan Jonsons resignerade far och Odile Nunes behärskade Eva ruvar sina privata sorger innanför masker av stelnad stoicism.
Det finns ingen att helhjärtat sympatisera med. Det är kärnan i Noréns familjedramer. Det är därför de inspirerar skådespelarna att ge allt för att få publiken på sin sida.
Och det är därför det blir så rasande bra teater.