OPERA

CAVALLERIA RUSTICANA | Av Pietro Mascagni | Regi Richard Bark | Dirigent Jonas Domenique | Ystadoperan | Speltid 2,5 tim

Ystadoperan är tillbaka i Ystads operahus efter några års kringflackande. Huset är både vackert och till omfånget måttligt, det är välgörande för den rimlighet och äkthet som här lägger sig runt Pietro Mascagnis enda verkligt kända opera, Cavalleria Rusticana. Vid premiären 1890 blev den direkt en succé och spelades inom kort internationellt. Musiken är maffig och melodiös, smäktande och hjärtslitande - svulstighet och banalitet lurar i kulissen och vägen till filmmusiken tycks öppna sig spikrak in i 1900-talet.

Med Richard Barks avskalade regi och Jonas Domeniques säkra driv över kör och orkester kommer man nära en musikdramatisk nerv som lätt förflyktigas i stora operahus av både konventioner och teknikaliteter. Här är scenen enkelt tom och föreställer inget italienskt torg med folk och fä, utan där arbetar sångarna med röst och utstrålning, sekunderade av den svartklädda kören där var och en ser ut som en vanlig människa här och nu. Och förmodligen är det också. Det gör den fascinerande och hjärtslitande på riktigt; det är svårt att ta ögonen från denna sceniska kropp av olika individer som en aning Mats-Ekskt har fått en enkel rörelsestruktur kring sin sång.

Jag får en känsla av att Jonas Domenique älskar kören, leder och lotsar den med varm hand. Brister i diktion och precision ger vika för musikglädjen och allvaret i satsningen; den stora lovsången från "folket" på torget kan få en ateist att vackla i tron: "Herren är inte död". Orkestern som kryper ihop i det trånga diket, är högst adekvat och följsam och Paulina Pfeiffer som den illa svikna Santuzza gör stort intryck både med sin sång och sin klokt hanterade dramatik.

Den ganska korta operan föregås av en liten historik över Ystadoperans repertoar under 35 år. Samma fem operasångare som spelar i Cavalleria Rusticana spelar sig själva och sjunger sig genom åren. Visserligen är det anspråkslöst, men det är ingen bra idé att be scenartister att "bara" vara naturliga. Inget blir konstigare än det. Men det är strax glömt när Mascagnis musik får blomma och prunka kring den evigt aktuella berättelsen om kärlek och svek som drar över scenen likt den evinnerliga vinden från Östersjön över Ystad.