På scenen står en av vår tids stora sexsymboler, Jude Law, i den mest ikoniska rollen av dem alla, Hamlet.
I publiken sitter trånsjuka fjortisar och klassikerpilska kulturskägg.
Reaktionen är given: så här innerligt har det inte suckats i Helsingör sedan den melankoliske prinsen marinerade i sin existentiella vånda på medeltiden.
Eller hur det nu var med den saken. Kronborg slott, där Hamlet sägs ha bott och där föreställningen nu spelas, uppfördes först ett par sekel efter hans död.
En händelse som i sig visserligen ser ut som en tanke, brittiske regissören Michael Grandages iscensättning av Hamlet – som tidigare spelats på West End i London och i september drar vidare till Broadway i New York – gör sitt bästa för att sudda ut gränserna mellan olika tidsepoker och kulturtraditioner.

Scenografins tomma mörka trärum och dess kolonner andas därför mer av minneskapell i en vanlig småstad än slott, den danske kronprinsen Frederik och hustru Mary som pliktskyldigt sitter på första parkett under premiären skulle lätt smälta in bland scenens tidlöst elegant klädda kungafamilj och Hamlet själv ser ut att komma direkt från en reklamfilm för Filippa K.
Om än en ovanligt expressiv sådan. I Jude Laws plastiska och oupphörligt uttrycksfulla kropp finns potential för både bottenlös sorg och juvenil långfingermentalitet. Scendominanten Law – vars enorma kapacitet som aktör de senaste åren tycks ha glömts bort i takt med att det skrivits allt mer om honom i skvallerspalterna – står för en tekniskt oerhört skicklig tolkning som inte missar en enda av textens många mörkt ironiska skiftningar.
Men det är även ett lättläst, för att inte säga snudd på lättköpt, porträtt som slopar subtiliteterna och i stället lutar sig mot dammiga deklamatoriska scentraditioner. Det blir många olivierskt väldikterade och inlevelsefulla örhängen till monologer – Grandage tycks försvara vartenda av den brittiske bardens många ord med sitt eget liv – och mindre av opoetisk själslig skitighet, smärta och scenisk dynamik.

Vilket, dessvärre, även gäller föreställningen i stort. Det poppiga anslaget är främst en blästrad fasad – det här är en Hamlet som lutar sig på så många ben samtidigt att den till slut faller handlöst på ända i det lätt viljelösa och högst traditionella.
Gravgrävarna pratar cockneydialekt som på Sir John Gielguds dagar och kung Claudius (en superb Kevin R McNally) med magstöd. Ofelias (Gugu Mbatha-Raw) galenskap växer, av allt att döma, främst fram bland sidostyckena och Geraldine James Gertrude förblir en sval gåta. Till och med måsarna som svävar över utomhusteatern tycks regisserade i sina skrin.
Jag kommer att tänka på duktigt anala popmusiker som Sting eller, i sammanhanget kanske något mer passande, Queen. Välproducerat, ambitiöst och skickligt till det närmast pedantiskas gräns och därför i akut behov av lite stökighet och skitiga hörn för att inte bli helt outhärdligt.