Greifswalderstrasse är en vanlig gata i Prenzlauer Berg, en stadsdel i det forna Östberlin som i dag har förvandlats till högstatusområde för kultureliten. Fast möjligen ännu inte Greifswalderstrasse som fått ge namn åt en pjäs från 2006 av Roland Schimmelpfennig, i vilken verklighetens folk är högst närvarande, alltmedan gästarbetare river väggarna i de gamla kåkarna från förra sekelskiftet för att skapa luft och ljus. Pjäsen utspelar sig under ett dygn – från vargtimme till vargtimme – och skildrar i 64 scener en handfull av gatans boende och butiksägare, mer eller mindre flyktigt bekanta med varandra. Pjäsen hade svensk premiär i fjol när Melanie Mederlind satte upp den för Riksteatern under titeln Berlin 24 timmar.
Det var en helt okej föreställning, men det är när Mats Ek tar fram sitt trollspö på Stockholms stadsteater som pjäsen – nu under namnet Hållplats – verkligen får luft under vingarna och svävar upp i den förhöjda realism som både symbolik och mytologi förlägger ett stycke ovanför spårvagnens elkablar, dit där solen mycket väl kan fastna bakom kyrktornet och en silversked komma fallande från skyn och välsigna en nyfödd kärlek.

Någon socialrealism är det alltså inte fråga om, även om här faktiskt förekommer ett köksbord i Alexander Ekmans videoprojektioner, vilka kompletterar Peder Freiijs scenrum med förvillande optiska illusioner.
Dansen förhåller sig till teatern som poesin till prosan, och det Mats Ek skapar är koreografisk prosalyrik, kongenialt tonsatt av Niko Röhlke. Den spänner från kärleksparet Frida Westerdahls och Peter Gardiners ljuvt tafatta pas de deux till Ulf Eklunds tobakshandlare, vars tourette-tics tvingar honom att sjunga barnvisor på romanska språk. Den ger tragisk rymd åt Göran Ragnerstams grönsakshandlare som dödligt för-älskar sig i Daniela Svenssons långa flicka, och den sätter sprätt på såväl borddansande snabbköpskassörskor som stolkastande kroggäster.
Frågar man mig så är det här årets teaterföreställning i Sverige.