Om Mattias Andersson någonsin tröttnar på yrket som konstnärlig ledare för Backa teater kan han sadla om till sociolog.
Med Gangs of Gothenburg gör Sveriges främsta teaterförmåga – efter Mental states of Gothenburg där tonåringar fick berätta om sina liv och framtidsdrömmar och Brott och straff där samma demografiska grupp utgjorde referensgrupp för en bred diskussion om samhällelig repression – sitt tredje intervjubaserade studium av sociala handlingar och stratifikationer på raken.
Men till skillnad från de två föregående föreställningarna har Andersson den här gången släppt lite på taget om dramatikertömmarna och i stället knutit några av Kultursveriges hippaste namn – America Vera-Zavala, Ruben Östlund, Nabila Abdul Fattah – till projektet.
Det är inte ett odelat klokt beslut. Som så ofta är fallet med flera kockar och ett digert ingrediensutbud har nämligen soppan den här gången blivit, om inte direkt sämre, så åtminstone en smula fattig på arom.
Frågan är om vi, tematiskt och politiskt, rentav inte snackar om gammal skåpmat. För trots det ambitiösa dokumentära materialet – pjäsen bygger i hög grad på samtal med Göteborgs kriminella – landar Gangs of Gothenburg inte minst i sina självkommenterande ögonblick lite för ofta i de småslappa och småproggiga förklaringsmodeller som brukar tillämpas när ämnet råkar vara kriminalitet för att funka just så tankeväckande som den vill vara. Det blir mest det gamla vanliga om revanschism, hemlös manlighet, slappt föräldraskap. Etcetera.
Det – och det måste inskärpas – betyder å andra sidan inte att Gangs of Gothenburg är en ointressant föreställning. Mattias Andersson är ovanligt formsäker och skapar suggestiv teater med utstuderade medel.
Som i ögonblicket då två killar drabbar samman i Ulla Kassius boxningsring till scenbild, ackompanjerade av Händel och en mans sorgsna berättelse om vägen in i gänglivet på tv-skärmen ovanför dem.
Eller i Josefin Neldéns och Bahar Pars tätnande tonårsbrudkonflikt och allt mer hotfulla kretsande kring ringen.

Ändå är det, paradoxalt nog, i de rent dokumentära, avskalade och nästan antiteatrala ögonblicken som Gangs of Gothenburg får liv på riktigt. Det finns inte en falsk ton i Bahador Foladis och David Fukamachi Regnfors dokusåpaliknande bekännelser framför kamerorna, inte en icke-organisk skiftning i ansiktsuttrycken.
Och så i Ruben Östlunds Touch of evil-inspirerade inledningsfilm, förstås, där två män hamnar mitt i ett väpnat rån.
Men att en teaterföreställnings stora behållning skulle vara en film på några minuter – det vore ju bara för sorgligt att skriva.