Tala inte om rep i hängd mans hus. Men i Sören Brunes scenografi till Gå genom ett berg hänger repen kilometervis i kleinblå draperier. Mot ickekomplementärt rött: dels slitna clownnäsor, dels glaskula – som visar sig vara en blank gummiboll, snyggt studsande. Skådespelarna Kajsa Reingardt och Peter Oskarson är här, koncentrerat där de är, i tröttmatt svart. Musiken av Bobo Stenson är så, antar jag, kongenial att jag knappt märker den.
Någon människa hänger inte. Men som programbladet upplyser: för vuxna under 44 år är självmord vanligast dödsorsak. Orsakens orsak är oftast depression, antar vi.
Niklas Rådströms dramatiska kollage bygger på intervjuer med deprimerade människor i Danmark. Det hade premiär på Odsherred Teater i Nykøbing förra året, men visste jag inte det hade jag trott att Rådström poetiserat och kontaminerat texten lite extra med tanke på Brunnsgatans lugnska grundackord. Orfeus förlorar sin Eurydike – igen, hon är ju redan förlorad! – eftersom han kollar i backspegeln i stället för att köra framåt med ögonen på vägen = livet. Inklusive ångesten, icke-dugandet, skammen.
Förutom åt clownnäsorna suckar jag bara åt en väl förutsägbar historia om en fundamentalkristen uppväxt, och åt det smått überpoetiska slutet. Annars är jag där och uppskattar såväl dialekttrick som det prydliga i pratet, och rytmen i regin.
Det kan korsställt heta att depressionen inte är ”den sorg som kommer till de levande i en tom och ödelagd värld, utan sorgen som kommer till den tomma och överlagda i en levande värld”. Och sen drar man kanske en kemisk formel om serotonin och synapser, plus eller minus aminosyror.
Just som man nästan börjat lipa i sin lilla lilla stol i det stora stora livet. Fast grannen till vänster varken suckar eller lipar, utan utbrister återkommande i instämmande ”ah!”.