Juha Jokela fick det nordiska teaterpriset i år, och hans pjäs Fundamentalisten har onekligen ett brännande hett tema. Fundamentalism, bokstavstroende, är på rak kollisionskurs med det moderna samhällets idé om individens rättigheter och ansvar, moraliskt och intellektuellt.
Här handlar det om kristen fundamentalism, men kravet på offer och underkastelse är i stort sett densamma oavsett religion.
En präst i den finska kyrkan tar upp en gammal relation med en ung kvinna, som blivit medlem i en kristen sekt. Pjäsen är uppbyggd av prästen Markus berättelse med insprängda scener där han talar med kvinnan. Det är utförliga samtal om hur Bibelns bokstav kan tolkas, vad som är sant i dokumentär mening och i religiös, symbolisk. Den bokstavstroende kan inte ge sig själv tillåtelse att ha en egen mening om texter som måste tolkas, inte heller en egen syn på tron.

Det är intressanta resonemang, inlindade i en försiktig kärlekshistoria och en psykologisk skiss: en person med rimligt självförtroende kan inte nöja sig med färdiga klichéer i ord och tanke.
Men den finska uppsättning från Tammerfors Arbetarteater som nu turnerar med Riksteatern är dessvärre iscensatt mycket knappt. Den är nästan som en manusläsning. Visserligen kombineras föreställningen med diskussioner på de platser den spelas, man kan se den som ett diskussionsunderlag. Men den antydda gestaltningen är ändock ett problem med punktvisa utspel i långa läs- eller skissartade partier. Också som utgångspunkt för en debatt, har man allt att vinna på att teater är teater.