Det blev en helt annan pjäs. Men bra! En Julie i övre medelåldern, kåt som en klockarkatt, och vit. Svensk ambassadörshustru i ett afrikanskt land. Regi, bearbetning och scenografi står Sara Giese för. Men att Strindbergs kanske mest geniala pjäs blir som vore den skriven av Molière beror bara på en enda person och det är Kim Anderzon.
Både David Lenneman som Jean och Nanna Blondell som Kristin är alldeles utmärkta, men att vi skrattar så mycket beror på Kim Anderzons strålande, personliga, allvarsamma, respektlösa humor och durkdrivna komedispel på allvar. Kärlekskrank, full, ångerköpt, vacklande, feg
– just som jag börjar tänka att nu hänger hon väl ändå ut den kvinnliga sexualiteten i mogen ålder till allmänt löje. Så. Har hon på en sekund rätat på sig och levererar en bild av en ensam människa, en sårad kvinna som slickar på ungt tröstgodis för att kunna bortse från allt som inte blev som hon tänkt här i livet.
Det som leder tankarna till Molière är just det. Förvisso vankas där knarriga gubbar att skratta åt, men de är trots allt människor. Den Madam Lusta som Kim Anderzon karikerar med ångande fröjd i Hågelby slottspark intill en klassisk trädgårdspaviljong, är trots allt en kvinna med bankande hjärta. Hänsynslös och manipulativ, förvisso, men värd att ömka också.
Humor är aldrig riktigt rolig om den inte rymmer ett uppriktigt allvar. Kim Anderzon är unik i sin förmåga att växla mellan humor och insikt, och hon har en alldeles särskild förmåga att etablera kontakt med sin publik och sen vila tryggt i dess skrattlystna famn, driva den in i en spegelsal där alla får syn på sig själva ur någon vinkel man inte tänkt på.

Kim Anderzon är en extremt fysisk komedienn. Man kan liksom fastna
i hur hon använder sin mun: erotiskt glupsk ena sekunden, surt och snipigt besviken nästa. Tungan (sitter den verkligen fast?) lika obscen som oskuldsfullt snasksugen. Benen – som av gummi dignande under kroppens tyngd för att giv akt! visa sig marschera som en tamburmajor. Men utan mänsklig insikt och kloka, smarta, visa ögonkast skulle fysiken bli platt.
På ett plan spelar Kim Anderzon och David Lenneman med stora bokstäver och den slags tydlighet som krävs utomhus. Premiärkvällen dessutom i lite friskare vind än önskvärt. Samtidigt finns mellan dem en verklig och sann historia om kroppar, om attraktion och längtan bort som är helt finstilt. Och Kristin, Nanna Blondell, är här en ung kvinna, som inte låter sig behandlas hur som helst.
I synnerhet den grannlaga frågan om hudfärg och makt hanteras skickligt. Kim Anderzons helsvenska aningslöshet är faktiskt drabbande, liksom David Lennemans rimliga försök att ta sig upp och ut ur en låst position som ambassadens chaufför.

En annan värld än Strindbergs herrgårdskök i midsommarnatten. Långt från svensk teatertraditions strama fröknar och hängselstroppar. Det här är den värld som är nu, där de rika länderna är Julie och de fattiga Jean och Kristin. Det är så galet, att man måste få skratta åt det.