OPERA. LOHENGRIN | Av Richard Wagner | Regi Stephen Langridge | Dirigent Alan Gilbert | Kungliga operan | Speltid 4.45 t.

När min salig mor gick på teatern brukade hon säga att hon ville se vackra människor i fina kläder, som sade roliga saker. Jag märker att jag som operagängare ärvt litet av samma inställning. Att ställa krav på bildskönt utseende är förmätet, men jag vill i alla händelser att man skall sjunga uttrycksfullt och vackert och inte se fåraktig ut medan man gör det. Det är grunden till all opera.

Min vana otrogen gick jag till Kungliga Guldfoajén och hörde en avslagen introduktion med några av nya Lohengrins inblandade artister. Slika sammankomster underlättar alltför sällan för publikens fantasi och receptivitet. Kan man ändå inte begripligt uttrycka i musik och scenisk framställning vad man vill ha sagt har förhandsträffen bara bidragit till att ytterligare förvilla begreppen.

Regissören Stephen Langridge förklarade att allt var en drömprojektion från Elsas sida (det är därför Emma Vetter får slumra högt i skyn ungefär som Disneys hippoballerina på såpbubblorna) och att det ändå fanns så mycket svan på angränsande Strömmen att ingen skulle kunna tro på teatersvanar. Sedan snuddade dirigent och regissör vid operans grundproblem. På teatern kan man förflytta sig i vilket tempo som helst, tala snabbt eller långsamt, ömt eller brutalt och leverera dubbla budskap i tonfall och gestik. På operan styr musiken, och där slutade utvecklingen av en intressant tankegång. Alla talar om kraven på operakonstens förnyelse (inte jag), men när man inte ens på textmaskinen kan byta "riddare i glänsande rustning" mot "kille i svart kappa av läder", så är det inte mycket bevänt med den förnyelsen. Eller när Ortrud förebrår maken för att han inte lyckats skära lillfingret av sin motståndare - hur han nu skulle ha klarat det med en revolver.

Förnyelsen stannar på ytan. Härolden får kånka omkring på figuranter, som skall tolka rollinnehavarnas inre liv, för att nu nämna en av många störande applikationer. Det berömda förspelet ledsagas av en diffus pantomim som bara stjäl fokus.

Men sången och musiken då, det som i motsats till den dubiösa förpackningen ändå är huvudsaken? Ja, då vägrar jag fälla domslut efter en premiär, där dirigent och samtliga rollinnehavare utom en var nykomlingar i Lohengrin och där man hela tiden kände av säkerhetsmarginalerna. Än så länge kan bara kör, orkester, en vitglödande Johan Edholm och ett ypperligt programhäfte få mvg, men jag väntar mig att många fler höga betyg kan utdelas några föreställningar senare. Emma Vetters vibrato som är ett så fint medel för uttryck och karakteristik kommer säkert att sluta med att smita iväg på egen hand. Michael Weinius behöver få sin sköna stämma med den bergfasta diktionen fördjupad med mer svärta och smärta för att gripa på allvar. Och Lena Nordin bör betänka att man inte sjunger Ortrud ostraffat med beläggning på stämbanden.

Wagner själv ansåg att Lohengrin var för späckad av musik för att kunna uppvisa sitt rätta ansikte. Jag undrar vad han hade sagt om en inscenering som torde dölja vilket ansikte det vara månde.