Så sitter man längst bak, högst upp under taket, på Stockholms konserthus med en burk gratis energidryck och tittar ner över publikhavet. Den tyska breakdancegruppen Flying steps från Berlin består av koreografen Vartan, dansarna Benny, Pierre, Michael, Gengis, Khaled, Niranh, Yamine och Yui och är i Stockholm på sitt tionde stopp under en turné som pågått sedan i våras. Konceptet är Bach i sneakers. Med en flygel, en cembalo, ett dansgolv och viss elektronisk och musikalisk uppdatering av barockmästaren vill man överbrygga olikheter samt lätta från underlaget. Bruce Lees ande svävar över alltihop.

Men breakdance kommer på flera sätt underifrån. Tunga beats har varit förutsättningen för en akrobatisk, improvisatorisk gatudans som kräver muskler, smidighet och en portabel musikanläggning med fet bas. Men allt är i rörelse. I Sverige har Bounce och Benke Rydman berättat tematiska historier med sin streetdance.
Flying steps nöjer sig med att sammanföra sin prisade breakdance med preludier och fugor. I sina bästa stunder frigör de snabba klaverlöpningarna en tyngdlös virtuositet. Bachs mest deliriska löpningar utmynnar i ändlösa headspins. I de sämsta stunderna känns dansarna fångna i formen. Som om cembalisten rycker i marionetter. Visst är det fint att spela kontrapunktiskt på dansarna, men det blir lite statiskt i längden. De blir brickor i spelet.

Den enda kvinnliga dansaren är typiskt nog en spenslig ballerina i en modern classic-stil som de andra dansarna försöker förhålla sig till. Hon framstår tyvärr som en ganska tråkig och lite våpig representant för den klassiska musiken och det kvinnliga könet. Vilse i grabbkulturen.

Även om både Bach och imponerande Flying steps mår ännu bättre utan varandra är det häftigt att vara med när den peppiga danspubliken har en dejt med Bach.
Energidryckstillverkaren i fråga är en av de bästa i världen på så kallad innehållsmarknadsföring. Den här recensionen är alltså också en bricka i spelet