Jag gillade urpremiären på Fem gånger Gud i Växjö (Expressen 5/10) men ville avvakta med lovorden tills jag sett Stockholms stadsteaters uppsättning av samma pjäs i Skärholmen 12 dagar senare. Hugo Hansén kanske hade hittat andra tonvikter i pjäsen än Sara Giese gjort i Växjö.
Men nej, de båda uppsättningarna är lika bra och lika texttrogna – ingen lägger till eller drar ifrån mer än någon enstaka detalj. Scenografin är lika naken i Skärholmen – en gul rektangel i det öppna scenrummet med fyra gula stolar.
Skillnaderna ligger på ett annat plan. I Växjö spelas Sanoj – Khemiris omvända alter ego – av hans bror Hamadi. Det ger onekligen en särskild dimension åt uppsättningen. I gengäld är den unga premiärpubliken i Skärholmen mera med på noterna från början.

Det innebär inte att pjäsen ska uppfattas som ett riktat målgruppsarbete. De fyra gymnasieungdomar som av dramaläraren Rolf (Joel Lundgren) övertalas att vara med i en skoluppsättning av Ett drömspel bär på samma typer av drömmar, livslögner och skamkänslor som han själv, Strindberg och andra vuxna.
Det strindbergska drömspelet blir aldrig av, eftersom ungdomarna hellre vill gestalta egna drömmar. Blanca (Gabriella Widstrand) försöker förgylla samvaron med sin handikappade syster för att dölja skammen över att hon svek henne. Idris (Jonathan Rodriguez) vill ge ett revolutionsromantiskt skimmer åt sina kriminella bröder.
Olivias (Thérèse Svensson) historia om sin mamma är annorlunda – en parabel över rasismens gradvisa framväxt i det egna tillkortakommandet. Att den berättelsen inte känns riktigt integrerad i pjäshelheten är möjligen ännu en av Khemiris finurligheter.
Den sista finurligheten sparar han åt slutscenen när den stumme Sanoj (Michael Jonsson) plötsligt öppnar munnen och gör anspråk på upphovsrätten till hela dramat.
Lovorden då? Visst. Fyra getingar åt båda uppsättningarna.

Nils Schwartz
kulturen@expressen.se