Den där terroristluvan lämnar mig ingen ro. En sån där svart, med hål för ögonen och munnen. Maria Magdalena tar på sig den, alldeles i slutet av pjäsen Ett år av tystnad. Strax innan har hon knutit ett rött sidenband om ena armen, efter att då och då under pjäsen med ångstrykjärn strukit en röd scarf och det där blanka bandet.
Förklaring eller rekommendation, det är frågan. Richard Turpin, har regisserat mexikanske Rafael Martinez pjäs om illegala invandrare till USA från Mexiko. Och det märks. Han kan förstås alltid säga att de som ser pjäsen får tänka själva och Turpin har säkert rätt i att det vanligen är ett grusat hopp som leder till politisk fundamentalism.
Rafael Martinez pjäs är utan misskund: hon har förlorat sin familj, blivit våldtagen av den enda som verkar någotsånär hygglig mot henne och just insett att den obehagliga white-trash-killen faktiskt besitter en rimlig analys av situationen.
Minst sagt komplicerat och Turpin fogar en regimässig ramberättelse till trassligheten. Ida Hackzell, praktikant från Scenskolan i Göteborg, dissas grundligt i meta-pjäsen av ”professionella” Emil Forselius och Joonas Untamo Heikkinen, på ett sätt som understryker hennes situation som roll inuti pjäsen.
Tung teater, svår att överblicka när den ömsom stryker sin unga publik medhårs, i alla fall den manliga, ömsom utmanar. Men också obehaglig. Inte bara för att den provocerar, utan för att den kanske accepterar en manlig våldsspiral, som delvis är ett faktum, delvis är den kanske största fienden av alla. För alla.