Hur recenserar man en föreställning där den enda skådespelerskan plötsligt blir sjuk, bryter mitt i framförandet och rusar ut i kulisserna?
Enkelt – när det är Agneta Ekmanner som drabbas.
Tio minuter senare är hon tillbaka och fortsätter spela som om inget hade hänt.
Ägnade hon sig åt magiskt tänkande där bakom scenen?
Imponerande är det i alla händelser. Särskilt med tanke på den nästan omänskliga
arbetsbördan Ekmanner dignar under, till synes med en sådan lätthet.
Joan Didions pjäs – baserad på boken Ett år av magiskt tänkande som handlar om författarens eget sorgearbete efter makens plötsliga död – är nämligen en snårig text som rör sig i cirklar i försöket att ringa in det allra värsta: att leva vidare när allt man levt för gått förlorat.

Det må låta deppigt, men är det inte.
Ronnie Hallgrens iscensättning rör sig i stället nära bokens lågmälda skildring av hur vardagen uppstår mitt i sorgen. Oviljan att slänga ett par skor i garderoben, eftersom maken, när han kommer tillbaka, fortfarande kan behöva dem. Impulsen att sätta sig på ett plan och åka till en annan tidszon, där katastrofen ännu inte inträffat.
Möjligen blir det nästan lite väl spartanskt. Regin i kombination med Linus Fellboms sparsmakade scenografi – en stol samt kalla blå neonslingor som inramar spelplatsen – har mer med teatergurun Peter Brooks Empty space att göra än Göteborgs stadsteaters
senare års pompösa uppsättningar: här behövs inget mer än en skådespelare, en plats och en publik.
Vilket visserligen får effekten att monologen, i takt med speltiden, byter skepnad och förvandlas till en dialog med publiken.
Skådespelerskans hastiga insjuknande och återkomst i början av föreställningen antar på så sätt, till slut, nästan symboliska proportioner.
Det går att fortsätta. Det går alltid att fortsätta.