Måtte man aldrig bli blasé på andras barndomar. Men det finns en risk. Mamma- och pappaskildringarna blir ju bara fler och fler. I romaner, men också i Sommarprogrammen där värdarna intuitivt eller kanske kalkylerande, ger lyssnarna berättelsen om Föräldern, eller avsaknaden av denna.
Kanske var det Mustafa Can som startade radiolavinen, Morgan Alling var en av dem som tog den vidare i år.
När Katarina Ewerlöf sätter i gång med att gestalta monologen om Karin Thunbergs borderlinemamma med soporna blir man följaktligen inte direkt förvånad, likväl berörd.
Det finns en obetvinglig urkraft i berättelsen om ett barn som försöker bli bekräftat av sin förälder och senare, i backspegeln, förstå sin dysfunktionella familj. Thunbergs mamma tänker mest på sig själv och sina behov i det hus av eternit där hon successivt förvrider drömmen om ett ovanligt liv. På dansbanan, med sin blivande man, tänker hon att de inte ska upprepa föräldrarnas misstag och bli – tråkiga. Ungefär som
i Richard Yates skildring av Frank och April Wheeler Revolutionary road. Också den från 50-talets brytningstid. Thunbergs mamma går ensam på den slingrande vägen på skärgårdsön, med högklackade röda skor och inte öns obligatoriska gummistövlar.
I Peter Holms fiffiga scenografi för lilla Brygganscenen står Ewerlöf och balanserar vid en gammal spis, på en minimal kobbe i ett hav av blåa soppåsar. Utan större åtbörder glider hon i och ur rollen som mor och dotter. Vad som är Jonna Nordenskiölds regi eller bara Katarina Ewerlöf är svårt att säga, men Ewerlöf är bra varje gång jag ser henne på teatern och har en gåva som kommer till sin rätt
i vanliga svenska dussindeckare på tv. Sist hon grep tag i mig med sin mörka röst och starka närvaro var i Eirik Stubøs uppsättning av Påsk, där hon gestaltade Fru Heyst i bästa Krook-tradition.
En dag ska jag berätta om mamma, monologversionen av romanen, är ingen märkvärdig eller pretentiös dramatik, men den är verkligt gripande. Som en lyxversion av ett Sommar – med Karin Thunberg.