När Robert Gustafsson gör entré inför en agent som söker talanger åt en amerikansk impressario är han klädd i fez och lösnäsa, plingar på en minicymbal och börjar tala östgötska i rasande fart. Agenten ber honom i tur och ordning att lägga bort fezen, lösnäsan, cymbalen, dialekten och ordvändningarna. Kvar blir en tunn och blek figur som stammar fram tre futtiga meningar.
Det är den roligaste scenen i Killinggängets Dramatenomsmältning – jag skrattar så jag gråter – och den sorgsnaste. Den sammanfattar hela grundtanken i föreställningen – det vi här ser är nämligen ingenting mindre än Killingggängets kollektiva strip tease, humorgruppens skoningslösa domedag över sig själv.
Här självhäcklas misogynin, lyteskomiken, föraktet för de svaga, driften med döden (som är något annat än dödsdriften, fast möjligen besläktad), ja, här rivs flabbsten på grabbsten i det humorns fundament som Killinggänget har byggt sin ryktbarhet på.
Till slut återstår bara all humors genuina kärna – självironin. Det är som om de gått in i Lustiga huset och upptäckt att skrattspeglarna är helt vanliga speglar och de förvrängda ansiktena deras egna vardagsnunor.
Den sortens Lustiga hus är för övrigt en av idéerna som kommer upp när kvintetten skissar på ett nytt slags nöjesfält – kallat Dödens fält – där alla attraktioner är så genomtrista att ingen vill gå dit. De har fått erbjudandet att bygga nöjesfältet av en rik dam (Malin Ek), vars kuschade bror redan gjort en synnerligen konventionell grundmodell, som han hoppas ska piffas upp av dessa hans idoler.

Brodern spelas av Reine Brynolfsson, vilken i sina olika roller är Killinggängets kombinerade driftkucku och hämndängel. Han lockas av det hånfulla gänget att blotta sig själv i dans- och mimnumret ”Mannen med den gula pinnen” (uppenbart illuderande smärtsamma barndomsminnen), och återgäldar hånet med att förklä sig till den där talangscouten som förnedrar deras egna artistiska självbilder.
Det finns passager, i synnerhet före pausen, innan man vet vart föreställningen ska ta vägen, då den syns alltför intern och självbespeglande. Å andra sidan skiljer sig inte gruppdynamiken mellan de skilda personligheterna i den här kvintetten från andra och mera anonyma konstellationer.
De flesta kan nog känna igen sig i den karikerade karaktärstypologin – den dominante, den skämtande, den känslige, den distanserade, den bästvetande.

Fast chefen är ju egentligen en sjätte person – regissören Tomas Alfredson. Han har klokt nog sett till att ingen får förhäva sig på den andres bekostnad i denna självrannsakningens elfte timme. Scenamatörerna Martin Luuk och Andres Lokko slipper alltså bli nerspelade av sina professionella Killingkolleger – det är Brynolfsson som får ta hand om stjärnskådespeleriet.
När alla redan slutsålda och extrainsatta föreställningar har fällt sin sista ridå, har nog Killinggänget gjort detsamma. Men samtliga har i denna gruppfinal vunnit en självironisk mognad att bygga sig en framtid på.