Vi har inga egna barn kvar i målgruppen, men grannarna lånar generöst ut sina små. Det blir roligare så. Och farligare. Vi tar tunnelbanan. Vägen kantas av ishalka, rulltrappor, avstånd mellan vagn och plattform, övergångsställen, hotfulla istappar. Det är lätt att identifiera sig med mamman i Den vilda bebin och mamman på Dockteatern Tittut, och barnen hittar kvickt sig själva i huvudrollen, den actionvilda bebin.
Några förstår inte gränsen mellan scen och salong och vill in i scenografin för att leta upp figurer som försvunnit från scenen. Dockspelarna manövrerar detta med respekt och skicklighet, ty detta är teater på barnens villkor.
Tittut fångar essensen i två av Barbro Lindgren och Eva Erikssons böcker om Vilda bebin (1980 och 1982) trots att stora delar av de geniala rimmen är borta. När böckerna om Max var nya minns jag invändningar mot barnspråket, här är det barnen själva som rättar. Nej, ”höna”! protesterar den ordskickliga publiken när dockspelarna säger ”pippi”.
Humorn är kvar, liksom kärleken, dramatiken och farorna – alldeles lagom farligt. Gunilla Pantzars dockor är som materialiserade ur boken, bebins gröna byxor far som ett torrt skinn.
På vägen hem sitter barnen säkert i bakåtvända bilbarnstolar uppfyllda av föreställningens farligaste scen, när bebin lekte med saxen.