Regissören Eva Dahlman tycks verkligen avsky nogsamt komponerade slut. Särskilt om de har en moraliserande sida. Med Den goda människan i Sezuan gör hon – efter Angels in America och Hedda Gabler – hattrick i att fullkomligt slakta upplösningen i ett teaterstycke. Och lämnar Dramatenpubliken med en filosofisk tummetott.

Vasaru att det handlade om, saru? Något om att det är svårt att vara god när samhället är ont.

I brist på tankematerial återstår att hålla till godo med de två stora ljusglimtarna i Dahlmans senaste föreställning. Lo Kauppi i rollen som godhjärtade Shen Te – som när den ekonomiska verkligheten blir allt för svår förvandlar sig till den kallhamrade och finskbrytande Shui Ta – är den första.

Tatuerad och streetsmart, absolut. Men i mötet med Torkel Peterssons buffliga flygare förblindas hon strax av sin hastigt uppflammande kärlek. Kauppis porträtt är passionerat och subtilt. När hennes hjärta går sönder gestaltas katastrofen med endast ett snabbt flackande med blicken.

Lehna Edwalls drömskt fiffiga scenografi – piratkopierade jeans på hög, ett ensamt hukande träd, rislampor som flyter som såpbubblor över spelplatsen – utgör den andra.

På det hela taget verkar det dock inte bättre än att den skickliga Dahlman har börjat gömma sig bakom en estetik som ter sig allt mer refrängartad för varje föreställning. I det här fallet några pliktskyldiga halvridåer. Den lite ytliga politiska förankringen. Den sedvanliga raddan popklassiker som förmodas säga något om pjäsens tematik.

Countrydängan ”Sixteen tons” som taktfast råmas fram av ensemblen i sweatshop-miljö må, till exempel, vara en lysande låt. Men i lyrisk och kommentatorisk bemärkelse står den sig ganska slätt mot Brecht.