Det här är så nära man kan komma Stockholms stadsteaters svar på Mamma mia. Först systerskapet på duken, nu är det brödraskapet på scenen.
Guns ’n’ roses, Duran Duran, Twisted sister, Sex pistols, Aerosmith. You name it. Artisterna och låtlistan skulle räcka för att fylla hela den här recensionen. Nostalgiruset ligger tungt över publiken.
Bortsett från att glamrockens estetik och gestik passar som hand i handske för de tre, nej fyra, långhåriga musketörerna finns det nästan inte en scen som inte passar ihop med någon annan grupp, sång, artist.
Gerhard Hoberstorfers onde kardinal som Michael Jackson, Jan Myrbrands fjolliga kung Ludvig XIII som en spensligare Dame Edna, Frida Westerdahls svala Mylady som Madonna, Lars Göran Perssons diplomatiske Kapten de Treville som Bono, Rochefort som Prince. Låtar därefter. Rena läromedlet i rockens musikhistoria.

Man måste vara bra styvnackad för att inte till slut falla till föga för festen. Det Alexander Mørk Eidem har gjort med sin bearbetning är som vanligt det oförutsägbara på ett sätt som verkar vara det enda möjliga. Det blir queert för hela familjen. Föreställningen borde snart bli en sing-along-sub-kultur likt Rocky horror picture show. Mørk Eidem har gjort det han antagligen skulle om han hade haft tillgång till Folies-Bergères: Kastat åt publiken lite naket, lite äventyr, massor av kostymprakt och gott humör. Skamlöst bensprattel och nakna musketörskinkor. Alla tricks tillåtna.
Han fördjupar inte teaterkonsten det minsta den här gången, inte som när han gör de verkliga teaterklassikerna angelägna. Snarare pekar han på svagheter och tar texten som modellbok för en lek med karaktärer i en tjafsig dröm. Och drar ner byxorna på alla maktens män. Men ingen blir provocerad, de där jönsarna är det ju ingen som tar på allvar längre.
Johannes Bah Kuhnke är den mjukaste D´Artagnan som nånsin dragit på sig ett par kragstövlar och blinkar docklikt mot ljuset som vore han bländad av sin egen framgång. Det är hårdrocksfalsetten som tar honom rakt in i machogemenskapen med Fares, Andrée och Kundler.

Jag bekymrar mig lite för det som händer när pretentionen skruvas upp och spotlighten tänds, när sången faktiskt är på allvar och man närmar sig den professionalitet som vanligtvis fyller Globen. Då kan det kännas obekvämt i den glittriga kostymen.
Men bandet och kören, med den verklige gitarrhjälten kapellmästare Mattias Torell (med autentiskt långt lockigt hår), lyfter alla och nästa gång jag går och ser De tre musketörerna vill jag banne mig sjunga med.
Säkert säger underhållningsknarkandet något om dekadensen och finanskrisen och viljan att glömma och drömma. Men ska det gå åt helvete, ska det som bekant gå med musik.