Jag tänker mig den knivskarpa konkurrensen mellan Dramaten och Stockholms stadsteater som rågången mellan draken Katla och lindormen Karm i slutet av Bröderna Lejonhjärta: två rytande bjässar med gaddarna djupt begravda i varandras strupar. En fantasi som, på sistone, fått näring av Ika Johannessons strålande reportage om relationen mellan kolosserna i senaste numret av tidskriften Filter.
I helgen hade följdenligt de båda institutionerna premiär på inte bara två, utan hela fem, stycken signerade den brittiske kultdramatikern Mark Ravenhill. Den som tror det är en slump tror gissningsvis även på ufon.
Och om det nu är en boxningsmatch som ska bedömas är det bara att konstatera: direkt charmigast av dessa båda föreställningar – där stadsteaterns utgörs av fyra korta pjäser som spelas i ett svep – är Annika Silkebergs iscensättning av Citizenship på Unga Dramaten.
I Citizenship skildrar en, förefaller det, ovanligt uppåt Ravenhill en tonårig arbetargrabbs vånda över identitet och sexualitet. Vad betyder egentligen den där drömmen som Tom haft där han blir kysst av någon som han inte kan avgöra är en man eller kvinna?
Med blödande öra efter en misslyckad piercing kryssar Philip Hughes rastlöse chav mellan famnarna han söker bekräftelse hos; Emma Mehonics självdestruktiva klasskompis, Daniel Nyströms äldre chattdejt och Ruben Lopez majjapuffande polare.
Visst finns här stråk av Ravenhills sedvanliga vänstermoralism och konsumtionskritik – Micha Karlewskis scenbild utgörs av lastpallar, varpå man kan stapla och så småningom leverera de färdigsocialiserade tonåringarna till konkurrenssamhället, och ensemblens ögonbryn har sminkats över så att de ser ut som skyltdockor – men på det hela taget är Citizenship en relativt lättsmält historia för en ung publik.
Och Philip Hughes omsorgsfullt och ömt tecknade Tom är ordentligt rörande; innerlig, ensam, uppriktig.

Desto mer traditionell Ravenhill – konsumtionsamhällets inverkan på vår självuppfattning, raseriet över en krigisk kapitalisms nyspråk, avpolitiserandet av politiken – bjuckas det på i stadsteaterns samarbete med fyra regielever från DI. Under en vandring mellan olika stationer i teaterhusets tarmsystem, ledsagad av formidabelt neurotiska Kajsa Reingardt, får publiken bland annat säga hej till ett medelklasspar (Johannes Bah Kuhnke och Lena B Nilsson) som försöker barrikadera sig mot samtidens krig och terrorism samt två bögar där den ene är döende i cancer (Jan Mybrand och Ulf Eklund).
Mest effektiv – och spektakulär – av de fyra kortkorta iscensättningarna är Tatu Hämäläinens avslutande Yesterday an incident occurred där publiken, av ensemblen, ställs till svars för ett påstått anfall på en skådespelare och där stämningen efter hand blir allt obehagligare, allt mer okamouflerat patriotisk och extatisk.
Kort och gott är det, som opartisk och utomstående bedömare, ovanligt svårt att just den här helgen höja någon av kombattanternas arm i en segergest. Båda satsningarna är sällsynt lyckade.
Men skulle jag ändå vara tvungen blev det till slut 4 x Ravenhill. Främst för att det är så trevligt att promenera omkring bakom scen i ett teaterhus.