Det är svårt att tro att en så mångsidigt begåvad artist och en så vacker kvinna som Sara Lindh kan se sig själv som en ful ankunge, vilken ännu i 40-årsåldern inte har förstått att hon är en svan.
Ändå är det nog ingen på en fullsatt Teater Giljotin som betvivlar hennes uppriktighet
– i all dess komiska självironi – när hon på halvannan timme berättar sitt livs historia, från födseln på Piteå lasarett 1967 fram till den time out hon tog efter Cabaret på Tyrol 2006.
Det är inte någon märkvärdig biografi – inga stora tragedier och trauman, men några små. Föräldrarna skiljer sig när hon är fyra, en man överger henne när hon just har fött barn i 20-årsåldern. Det som tynger hennes tillvaro mest är den självbild hon bär omkring på år
efter år och den barnatro som hänger som en kvarnsten om hennes hals.

Att Lindh samkör den ett år äldre Carolas karriär med sin egen är ett så smart grepp att hon till sina andra talanger nu också kan lägga författarens. Att skriva är nämligen inte bara att dra en historia, det är också att hitta den rätta formen för den.
Så dubbelexponerar Lindh hela tiden sin sorglustiga ank-ungebild över Carolas svan-
porträtt. Hon söker in på Södra Latins musiklinje precis som Carola, men kommer inte in. När hon som skådespelare – spelande psykotiska flickor som dör i slutet av
pjäser skrivna av tyska rökare – tar chansen att hoppa in som vikarierande nunna i Sound of music på Göta Lejon, är det Carola som har huvudrollen. En dag möter hon av misstag sin ”dubbelgångare” lika spritt naken som chosefri. Det är det ena befriande ögonblicket.

Det andra inträffar när hon avslutar med att till eget cittraackompanjemang sjunga ”Evighet”, Carolas förlustlåt i den svenska melodifestivalen 2006, time-outens år. Sara Lindh får med sin fina alt Carolas text att framstå som om den handlade om att kasta av sig alla hämmande ok – religionens och självförminskandets.
Så ser vi en befriad svan sträcka ut vingarna på Teater Giljotin, och det är faktiskt en alldeles underbar syn.