Det är inte så att allt nu vänds upp och ner en gång till. Diskussionen om 7:3, den utan all jämförelse mest omskakande i svenskt kulturliv på decennier, kommer inte att få någon
väsentligt ny fart eller inriktning efter Dennis Magnussons pjäs 7:3 Återbesöket. Däremot berättar den än en gång historien om ett konstprojekt som fick helt andra effekter och efterdyningar än de avsedda. Eller ens i en mardröm drömda.
På lördagens kultursida (Expressen 5/12) förfasade sig Lars Gustafsson över att teatern sysslar med sig själv och det dokumentära. Men att göra det när det gäller 7:3 är, tvärtom, bra. Det är att diskutera och gestalta vad teater är och kan vara. Konstnären, författarens roll, uppdrag, begränsningar – diskussionen är nödvändig. På teatern, i konsten. Anna Odells filmade iscensättning av sitt eget minne av psykvården är ett annat aktuellt exempel.
Lars Norén ville diskutera kriminalvård och nynazism.
Vi vet hur det gick. Dennis Magnussons pjäs följer händelseförloppet med lätt hand och lyfter fram hur Norén och internerna på Tidaholmsanstalten i grunden inte förstår varandras världar alls.

Trodde Norén att han var Gud? En författar-Jesus? Drogs han till en av internerna sexuellt? Alla gamla frågor kommer upp, och besvaras huvudsakligen med ett ambitiöst både och. Jo, författaren är besatt av sitt skrivande och något tål det att skrattas åt. Konstnären tror på konstens kraft att förändra människor. Att vara ”bara” vanlig människa, som vännen och scenografen i pjäsen, blir avlägset.
Likaså visas, än en gång, att de många inblandade runt projektet och de som vill stödja Norén som författare i hans arbete skapade problemen mer
än han själv.
En hel apparat av fångvård och teaterturnerande rullade på.
Och några övertrodde på konstnärens behov av att gå vidare, få vara i fred, verka i sig.
Uppsättningen i Dennis Sandins regi är välgjord i en sober, effektiv scenografi av Karin Wegsjö. Gustav Levin i huvudrollen är utmärkt. Han ger kluvenhet och vacklan ett ansikte, han ironiserar över det egotrippade och det aningslösa, men är också medkännande med den empatiska ambitionen. Pjäsens drag av klassiskt ödesdrama med en kör är nedtonat, men finns ändå som en klangbotten. I stället betonas draget av lek med modeller och det naiva draget i att ”leka” med människor, händelser och krafter som inte kan kontrolleras som leksaksbilarna på golvet i barndomen. Ibland överbetonas löjet, men det
biter inte riktigt på pjäsens tema. Vi har ju facit.
Dennis Magnusson återberättar snarare än omprövar. Gott så. Detta är teater-, idé-
och politisk historia som måste berättas om igen och på nytt. 7:3 har tagit en stor plats
i svenskt konstliv, och gör så än.