Härom helgen utbröt kravaller i Stockholms innerstad. 700–800 människor hade samlats och stämningen blev snabbt aggressiv. Fönsterrutor krossades, flera polispatruller med hundar kallades till området. ”Folk är fullkomligt tokiga”, rapporterade ett polisbefäl till tidningen Citys nätupplaga.
Saken?
En ny elektronikbutik lockade med reapriser.
I Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad slogs husmödrarna om potatisen. I dagens drömmars stad slåss husfäderna om 42-tummarna.
Frågan är om man kan tänka sig en tydligare bild av en speedad högkonjunktur på gränsen till kollaps än denna. Platt-tv, platt-tv på väggen där, säg vem som köpstarkast i landet är…
Det känns på något sätt frestande att sammankoppla denna hösts ekonomiska och estetiska fylleslag med Ingmar Bergmans död. Bergman var den sista kvarvarande av 1900-talets fyra fundamentala svenska konstnärer – de övriga är Vilhelm Moberg, Evert Taube och Astrid Lindgren – som inte bara skildrade den svenska folksjälen, utan skapade den. Nästan varje i dag vuxen svensk har – vare sig hon vill eller inte – påverkats av hur dessa fyra har gestaltat våra drömmar, våra förväntningar på livet och vår syn på oss själva i förhållande till andra. Vår samhällssyn, om man så vill. Vår kultur.
Och med den sista hörnstenen bortplockad kan det alltså tyckas som om det lyckligt bildningsbefriade 2000-talet kan släppas löst på riktigt.
Kanske kommer hösten 2007 att gå till historien som den nya narcissismens höjdpunkt. Det var då det privata en gång för alla slutade vara både privat och politiskt – och helt enkelt blev offentligt.
Det var då två bloggande bröder från Östermalm lockade fler läsare än de rikstäckande dagstidningarna, då hundratusentals vuxna svenskar blev besatta av en postpubertal klassåterträff på nätet, där stora bokförlag gav svenska författare rätten att ta heder och ära av oskyldiga människor.
”Den sociopatiskt narcissistiska störningen blir norm”, skrev författaren Maria Küchen för några veckor sedan (Expressen 13/8) och menade att när ett begrepp som ”nätverk” ersätter ordet ”vänner” är det ett tecken på att den gamla vanliga, skalliga mänskligheten inte finns längre.
Omvärldsanalytiker och PR-konsulter å sin sida beskriver gärna nätverkandet på Facebook och övriga ”sociala medier” som ett sätt att stänga sandkornen i den osorterade mediestormen ute. (Man kan inte hjälpa att det låter lite som när norrmannen tar med en bildörr ut i öknen för att kunna rulla ner rutan och få frisk luft.)
Den som vill kan trösta sig med att denna höst också måste bli neonarcissismens motsvarighet till hösten 2003, då någon drog ”Naken-Janne” i snoppen och därmed dokusåporna till graven, en gång för alla.
Ett slags brytpunkt, med andra ord. Så här skriver succébloggaren Alex Schulman efter en familjemiddag i augusti i år:
”Våra bloggar har förändrat oss. Vi lyssnar inte längre på vad folk säger. Vi bara talar om oss själva och om våra bloggar. Det finns inte längre kommunikation – bara monologer.”
Oavsett vad man tycker om Schulmans blogg och dess exempellösa framgång är det ett osedvanligt begåvat litterärt projekt i tiden. Det privata framställs som rått och äkta, men är givetvis underkastat en sträng strategisk blick: Alex Schulman gör sig till den fiktiva karaktären ”Alex Schulman” på samma sätt som Maja Lundgren blir ”Maja Lundgren” i Myggor och tigrar. Offentligheten glömmer retoriken och sväljer ”sanningen” med gapande mun:
”Jag sitter i köket. Jag har en dator framför mig, ett anteckningsblock bredvid mig och en kopp kaffe och en ostfralla på bordet. Jag känner mig som Ekelöf i dikten ’Eufori’”, skriver Schulman och fortsätter med en apostrof till läsarmassorna: ”Men det säger väl inte er någonting, för ni är väl så obildade och referenslösa att ni vandrar genom livet helt utan reflektion. Ni läser den här dagboken på samma sätt som små pippifågelungar äter mat.”
Där har vi dagens Narcissus vid vägs ände: speglande sig själv i ytan, sin egen briljansbefriade samtid.
Återstår då att se hur Ingmar Bergman kommer in i allt det här. I ett blogginlägg riktat till Aftonbladets chefer skriver Alex Schulman: ”Här är det jag och Ingmar Bergman och Markoolio som anses vara mest intressanta.”
Jag, Ingmar Bergman – och Markoolio… Låter inte det som ett symptomatiskt sökresultat i brytpunkten mellan den gamla och nya tiden? Snart kommer lågkonjunkturen.
