De narcissistiska karriäristerna har redan lagt beslag på nästan allt syre: de har charm, intelligens, kreativitet. Nästan alla positiva egenskaper går den konsumistiska, exhibitionistiska, smarta och karriäristiska maktens ärenden. Och nu tänker de tydligen annektera svagheten och ödmjukheten också, att döma av Sigge Eklunds artikel i nya numret av tidskriften Bon.
Själv tänker jag inte vara ödmjuk: jag är skitnöjd med mig själv. Jag har flyttat långt ut på vischan. Jag ägnar dagarna åt att mata blåmesar och barn och katter och planera en fårhage och underhålla ett 150 år gammalt hus som skulle pulvriseras av röta utan min praktiska handlingskraft, det vill säga jag umgås med varelser som skiter i mina åsikter, min personlighet och min intelligens. Jag vill inte uppgå i Facebook eller börja blogga och offra tid som man inte ens får betalt för. Om jag vore fri att påverka samhället på riktigt, utan att behöva skriva artiklar för pengar, skulle jag smälla av en smash hit till tung essä i halvåret och en diktsamling vart tionde år och ägna resten av tiden åt min magnifika vedklyv. Bekräftelsepoängen skiter jag i. Jag tänker bli ett asocialt mästerverk.
Så här utrycker sig inte intervjuobjekten i Sigge Eklunds artikel, tvärtom känner de på vibbarna att det är läge att visa ödmjukhet, så alla säger saker som känns jättesårbara. Det är mjukt och självutlämnande och rätt i tiden – stöddig arrogans, däremot, hör till den gamla solkiga narcissismen. Den känsliga neonarcissismen är smartare än så.
Sigge Eklund lanserar nämligen termen neonarcissism för narcissismens nya kliv i den psykologiska evolutionen: ett narcissistiskt nätverkande där man inte bara söker egen bekräftelse via bloggar och medier utan också känner ett behov av att bekräfta andra i ett ständigt accelererande ekorrhjul. Det är en mycket intressant artikel, och intervjuerna med folk som Jonas Karlsson, Daniel Sjölin, Ebba von Sydow och Annika von Hausswolff är också spännande.
Men tyvärr bygger hela grejen på att allvarligt systemfel: Eklund menar att det nya i neonarcissismen är hänsynsfullheten och ödmjukheten, att narcissisten i interaktion med andra blir en bättre människa av att idka social kompetens.
Men social kompetens är inte samma sak som empati, social kompetens är as if-empati: man imiterar inkännande för att det finns bekräftelsepoäng att tjäna, det vill säga av psykokommersiell egennytta.
Vad vi behöver är motsatsen: asocial kompetens. Asocial kompetens är att sluta söka bekräftelse för sin intelligens eller sin karisma, sluta bekräfta andras personligheter, för att i stället utöva sin egen intelligens i skymundan, och bara hålla den öppen mot starka konkreta krafter som livet och döden, käk och kärlek. Då kan skapandet fördjupas, närma sig äkta empati.
Det intervjuobjekt som vågar vara minst ödmjuk och uttrycker sig tydligast om den asociala kompetensens nödvändighet är Andres Lokko. Han har flyttat till London – inte lika muppigt som mitt eget asociala paradis Njutånger kanske, men med samma intentioner: att skilja skapandet från bekräftelsebehovet. Så här säger Lokko: ”Att skriva är som att ensam befinna sig på en kronisk Sydpolen-expedition. Det gör inte så mycket att ingen annan märker om jag sätter upp den här flaggan på den där allra sydligaste punkten där jag personligen aldrig har varit förut.”
