Göteborg har på senare år utnämnt sig till Sveriges teaterhuvudstad. Det finns visst fog för det epitetet. Duon Lars Norén och Ulrika Josephson på Folkteatern. Mattias Andersson på Backa. En stadsteater som är piggare än på många, många år.
Och nu Ulla Kassius iscensättning av Aleksander Motturis Pappersgudarna på Angeredsteatern. Kassius, hittills känd som en av Sveriges absolut yppersta scenografer, visar sig nämligen förvånansvärt säker på hand även som regissör i detta stridsrop till föreställning.
Perspektiven och de politiska tolkningsmodeller som tillhandahålls i Motturis manuskript är visserligen omtuggade sedan decennier. Kids och föräldrar, alienerade av ekonomiska och politiska system, vankar runt som vålnader i Kassius, ur andra föreställningar återvunna readymades, förortiga scenbild. Någon väntar på permanent uppehållstillstånd utfärdat av Migrationsverkets byråkrater - titelns pappersgudar - medan en annan söker tröst i den gulblå fanan och fantasin om nationell enhet.
Men det är Pappersgudarnas obundna och till synes lätt performanceartade form som är själva poängen. Daniel Boyacioglou finner en mekaniskt verbal komik i sin osäkra tonårsfar - inte minst i en fabulös scen över ett basarbord porslinshingstar - medan Ove Wolf framstår som en tryckkokare.
Mest fäster jag mig dock vid Eva Rexeds rabblare av yogafraser. Rexed, som har en tendens att försvinna i mer traditionella teatersammanhang, är som född i föreställningens uppbrutna form. Det är så roligt att se henne få fullt utlopp för sin säregna sceniska fantasi.