Redan på första sidan är situationen klar. Jonas tycker att kompisarnas porrtidningar är äckliga, men det vågar han inte avslöja. I stället pustar han lite grann när han läser och låtsas intresserad, så att ingen ska börja undra.

Där har vi grundackordet i Sara Kadefors Kast med liten kniv. Det korsklipps mellan Jonas tonår och hans tillvaro som vuxen hant­verkare och handbollsfarsa i en förort till Göteborg, men situationen förblir densamma: Jonas tycker att omvärlden är äcklig, men det vågar han inte avslöja. Eller så tycker han att tillvaron är mysig, utan att våga avslöja det heller. Hans barn driver ifrån honom, kompisarna har han för­lorat, en klasskompis till hans son dör i cancer och hans fru älskar honom inte: allting betraktas genom samma känslomässiga stumhet, genom Jonas försök att låtsas som om han är intresserad av samma saker som alla andra människor, och hans regelbundna utbrott av defensivt raseri när bedrägeriet avslöjas.

Fast problemet är att det grundackordet aldrig utvecklas. Visst är det meningen att vi ska förstå att Jonas har blivit sån här eftersom han hjälpte nästan-flickvännen Rebecka att komma åt familjens moped en gång och att Rebecka sen körde ihjäl sig. Fast ärligt talat verkar Jonas har varit sån där ända från början. Och ärligt talat är inte Kadefors språk intensivt nog för att gestalta ett sinnestillstånd av permanent alienation.

Folk har "trevlighetsstämpel i pannan", gråt drabbar människor "som störtskurar", man "springer" inte utan "agerar sprinter". Både stil och människoskildring ligger nånstans mellan ungdoms- och vuxenlitteratur. De vardagsrealistiska detaljerna från ett 80-tal där det fortfarande finns böss och knarkare i villaförorten och en nutid där den bedragne mannen kapar sin frus Facebook-konto i stället för att skjuta älskaren med hagelbössa är väl iakttagna, men det finns liksom ingen roman som kan sätta dem i arbete.