ANDERS EHNMARK om Ragnar Thoursie och poesi och politik.
Utan ett lyriskt öga förstår man ingenting, säger Geijer. Han utvecklar tanken i Minnen. Man måste vara duktig - dygd kommer av duktig påminner han oss - men när man vänt på alla stenar behövs den poetiska blicken. Det Aristoteles kallar enteleki, det som bär ändamålet inom sig, fordrar kontakt med ljuskällorna. Annars mörker.
Ragnar Thoursies död påminner oss om hur fjärran poesin är från det politiska samtalet i dag. Två stora möten äger rum efter kriget, men sen är det inte mycket.
Först har vi den unga diktens och den unga politikens (och journalistikens) möte i Klarakvarteren. Det är mycket inspirerande och hårdkokt prosa och nya berättarsätt tar form (Thorsten Jonsson, Öyvind Fahlström). Krigs-årens sliriga stil är borta.
Sen har vi upptäckten av Tredje världen då den provinsiella världsbilden slutar skymma vad som pågår. Även det kalla krigets världsbild var provinsiell. Sällan har den politiska prosan varit så lyrisk som på sextiotalet. Många blev naturligtvis urförbannade och betraktade dikten som ren och skär dikt. Det var vad Timbro började säga. De gav ut stora böcker om hur farligt det var med lyrik. Jag tror Per Ahlmark skrev några.
Vi kan se hur stora händelser framkallade litterära skov i annars så lugna bassänger som ledarsidorna. Även balanserade herrar som Tingsten och Harrie for till Sydafrika och upptäckte förtrycket. Det var på så sätt en stor tid. Men annars är det inte mycket poesi i våra samtal.
Det är i själva verket det som hela tiden saknas: den poetiska blicken. Göran Greider är kanske numera den ende som förstår det.
Det har gått som i Italien. Italien ligger alltid före när det gäller dumheter. Det allvarliga samtalet har nästan upphört. Under sång och glam pratar alla skit. Premiärministern äger alla kanaler och riktar varje dag ett skarpt angrepp mot de domare som i ett obevakat ögonblick kan sätta honom bakom lås och bom. Vad det ska kallas vet jag inte. Fascismen light kanske.
Men det finns hopp. Man får inte glömma det. Den lyriska blicken, som avslöjar allt, uppträder bara på nya ställen. Vi har ett litet modigt parti, Värdenas Italien, som viskar sanningen som under kriget. Det finns alltid författare som säger som det är fastän det går dem illa. I kritiska lägen övertar dikten mediernas roll. Jag nämner Sciascia som låg några decennier före tidningarna med de stora korruptionsaffärerna, och Umberto Eco som strax kommer med en rysare.
Vi ligger kanske lite efter, därför att våra medier är så moderna. Det finns en väl utarbetad estetik för hur man ska säga allt. Lägger man örat till texten hör man på vilken sida den ska stå. Vi är så långt från Geijer som man kan komma. Den personliga prosan och den lyriska blicken fjärran. Jag vet inte hur det blivit så, men det har blivit svårare att tala sanning under den tid i medierna jag kan överblicka.
Min tro är att en dum estetik är hindret. De som är utbildade på hur man ska säga olika saker är värst. Räddningen är den Geijer anvisar. Hårt fältarbete och därefter lyrik.
"Det är det ideal, som det lönar mödan att eftersträva, och jag tror mig ha erfarit, att till dess finnande man ej bör titta i vädret, utan snarare se sig väl för fötterna."
