Natalja Resjetovskaja var ledsen, sjuk och nästan blind. Hennes lägenhet i Moskva var som ett museum över Alexander Solzjenitsyns liv. Hon hade offrat allt för honom och hans författarskap.
När Natalja talade om Solzjenitsyn använde hon gärna smeknamnet Sanja, eller Sanjotjka.
– Jag älskar fortfarande min gamle Sanjotjka. Men han har blivit så annorlunda. Den Alexander Isajevitj Solzjenitsyn som jag ser i tv känner jag inte igen.
Natalja Resjetovskaja var Solzjenitsyns första hustru, gift med honom två gånger.
Jag mötte henne i Moskva 1994. Det året hade han återvänt i triumf från
exilen i USA. Hon väntade – men han tog aldrig kontakt.
Hennes lägenhet var fylld med minnen: fotografier, brev, tidningsurklipp, böcker.
– Jag har inte träffat honom på mer än 20 år, sa hon. På något vansinnigt sätt har det blivit så att han inte förstår att min inställning till honom är densamma som tidigare.
Hon grubblade över allt som hänt. Hur hon åkte till honom vid fronten och när han satt i fängelse. Hur hon skickade matpaket till honom i Gulag. Hur hon skrev rent hans böcker. Hur hon tog de mikrofilmer som gjorde att Gulag-arkipelagen kunde smugglas till väst. Och hur han dumpade henne.
Natalja vacklade mellan sin gamla kärlek till Sanjotjka och vrede över att han angripit henne. Han hade anklagat henne för att ha samarbetat med KGB. Det förnekade hon.
Hennes förtvivlan var stark och hennes berättelse var naturligtvis en partsinlaga, men den bidrar till att bredda bilden av Solzjenitsyn.
Natalja och Alexander möttes 1936. De var jämnåriga, studenter vid universitetet i Rostov vid Don i södra Ryssland. Hon läste kemi. Han skulle bli författare, men läste ändå matematik, eftersom han ansåg att det var den bästa utbildning han kunde få i Rostov.
– Det jag framför allt fäste mig vid var hans optimism, hans tro på framtiden, på att allt skulle bli bättre, berättade hon för mig.
De gifte sig 1940. Året därefter skickades han till östfronten som artillerikapten. Hon åkte ensam dit för att besöka honom.
Hennes dröm var att få barn, men han hade andra planer. Han skrev till henne:
”Din kärlek till mig är i själva verket kärlek till dig själv. Du vill bara tillfredsställa dina egna futtiga önskningar. Din idé om ett äktenskap är att ha en trivsamt möblerad lägenhet, gå regelbundet på teatern och ordna fester för vänner. Min livsuppgift är som ett tåg som inte får tas av sin räls. Ett sådant liv som du föreslår är otänkbart.”
1945 fick Natalja veta att Solzjenitsyn satt i Butyrkafängelset i Moskva, dömd till åtta års fängelse och arbetsläger för att ha kritiserat Stalin.
Han skrev till henne att hon inte behövde vänta på honom. Samtidigt hade hon drabbats av livmodercancer och kunde inte längre få barn.
1952 fick hon ett välbetalt jobb som docent i kemi i Rjazan sydost om Moskva. Där träffade hon den tio år äldre lärarkollegan Vsevolod Somov, änkling med två söner.
1956 skulle hon gifta sig med Somov. Hon hade skiljt sig från Solzjenitsyn. Han hade också haft cancer – men nu var han frisk och fri från lägret och gav henne en pärm med brev och dikter. Natalja gifte sig, men skilde sig lika fort från Somov och gifte sig med Solzjenitsyn för andra gången. Han flyttade till hennes lägenhet i Rjazan. Hela tiden skrev han i hemlighet.
– Jag skrev ut hans manus på maskin. Jag hjälpte honom att hitta på namn på personerna i böckerna. Samtidigt arbetade jag hela tiden. Det var jag som stod för pengarna. Jag var ju docent och hade hög lön.
1962 kom Solzjenitsyns genombrott med En dag i Ivan Denisovitjs liv. Han blev berömd och omgavs av beundrare. Privat visade han upp en ny sida av sig själv. Natalja talade om ”dessa hemska dramer”, hans affärer med yngre kvinnor. När hon protesterade fick hon svaret:
”Jag måste beskriva massor av kvinnor i mina böcker. Du tror väl inte att jag kan hitta mina hjältinnor vid middagsbordet?”
1968 skaffade sig Solzjenitsyn en ny medarbetare, en matematiker som också hette Natalja och var 20 år yngre.
– Han ville att hon skulle arbeta i hemlighet. Jag gick honom till mötes som alltid. Men så plötsligt var hon gravid – med hans barn.
Den andra Natalja födde en son. Solzjenitsyn var 52 år. De skulle få två söner till. De gifte sig och hon följde honom i förvisningen till väst.
Den första Natalja återhämtade sig aldrig. Hon försökte ta sitt liv. Hon har skrivit böcker som utnyttjats av Solzjenitsyns fiender. Men hon försvarade honom också.
Sista gången de träffades var 1973, när han snart skulle tvingas att lämna Sovjetunionen. De hade ett dramatiskt möte på Kazanstationen i Moskva. Han hävdar att hon försökte lura honom i en KGB-fälla.
Natalja fick inte någon direktkontakt med Solzjenitsyn i fortsättningen heller. Men han gav henne ekonomiskt stöd, och när hon dog 2003, 84 år gammal, hjälpte han till att täcka kostnaderna för begravningen.
