Det traditionella svenska julbordet är, eller kanske snarare var, en orgie i grisighet, en styckad stia.
Fötter i gelé, sockersvedda halsar, malda muskler, flytande fett, fyllda tarmar, kokta stjärthalvor och som parodiskt gudabeläte mitt på bordet ett kristyrkladdigt huvud med ett äpple upptryckt i munnen och grönkål i öronen.
På julbordet smälter gammal hednisk fläskkult samman med det brutala förakt som dominerar människans förhållande till grisen. Inget annat husdjur associeras så konsekvent med det sämsta hos människan; grisa ner sig, lortgrisar, en riktig sugga, en gammal galt, stickande små grisögon, en svinstia, ett stort jävla svin, fet som en gris, rasismens fula tryne, grisfotboll, svinaktigheter, grismat, svinpäls, fläskberg…
Svinbilligt? Svinbra? Måste förstås som regelbekräftande undantag och yttringar av den påfrestande samtida förtjusningen i att av negativt laddade begrepp göra positivt laddade förstärkningsord: grymt, fett, sjukt.
Hur kommer det sig att just grisen inte bara själv mobbas utan också ständigt tas i bruk av mobbare?
”Sedan viskade han:
’Dom kallade mej Nasse.’
Ralph tjöt av skratt. Han flög upp.
’Nasse! Nasse!’
’Men Ralph – snälla Ralph – ”
(Ur Flugornas herre.)
Grisen är ändå ett omvittnat intelligent och socialt djur. Den gillar att naken rulla sig i gyttja, som vilken tjugoåring på Roskildefestival som helst. Och när man diskuterar möjligheten att i framtiden transplantera organ från djur till människa är det grisen som är påtänkt som donator. I många avseenden är grisen, vid sidan av människoapan, det djur som mest liknar människan.
Det bekräftas av grisens roll i fablernas värld. I barnlitteraturen är grisarna ofta små och beskäftiga och lite ängsliga inför den stora farliga världen – om de inte som Bror Duktigs sorglösa bröder är för barnsligt omisstänksamma för att ha vett att vara skraja. Från Nalle Puhs vän Nasse till samtida svenska barnboksgrisar som Amanda och Benny bökar sig en tradition av barnslighet i grishamn. Grisen är barnets alter ego i sagovärlden. Andra djur – till exempel nallar och tigrar och små skojiga apor – får representera tryggheten och äventyret och det bohemiska utanförskapet. (Klassikern Älskade lilla gris bryter mönstret genom att låta den lille pellen svälla till överårig rockrebell som vantrivs i familjekulturen och längtar efter att få svulla vildäpplen under the diamond skies).
Att grisen så ofta får ge knorr och tryne åt det sårbara och utsatta hos människan, barnsligheten, kan tyckas göra det än mer gåtfullt att grisen är det, möjligen i konkurrens med råttan, genom tiderna mest föraktade av alla djur.
Gåtans självklara lösning är att det just är det mänskliga hos grisen – och rimligen då också hos råttan – som driver fram det hånfulla avståndstagandet. Eller som kulturskribenten Jane Magnusson för några jular sedan formulerade det i en DN-artikel om människans sviniga förhållande till grisar: ”Driften att plåga grisar och allt som förknippas med dem är allmänmänskligt och grundar sig i självförakt.” Magnusson slår fast att människans hatar grisen eftersom grisen är så lik människan. Grisarna är ”hårlösa och närsynta och inte särskilt farliga”, skriver hon.
Den sistnämnda parallellen är dock något tvivelaktig. Ur grisperspektiv finns det trots allt inget farligare än människan. Hon är en farsot som varken skonar kulting eller sugga. Varje år slaktas cirka tre miljoner grisar i Sverige, en ständigt pågående massaker.
Jag har sparat en artikel som jag i vintras hittade i den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung. I Tyskland dödas varje år 50 miljoner grisar. Under rubriken ”Die arme Sau”, det stackars svinet, inventerar reportern Karin Steinberger människans uppfinningsrikedom i konsten att dra nytta av grisar. ”Inget djur utnyttjas så intensivt. Och inget så väl dolt. Ute i landskapet står får och kor. Men var finns svinen?” frågar hon.
Ja, var? Var är svålen broder, var är svålen, syster, undran och skräck jag känner, var, var, var?
”Aber das Schlimmste für das Schwein ist: Es schmeckt”, påpekar Steinberger. Grisens största olycka är att den smakar gott.
God. Och billig. En favorit på grill och smörgås.
Därför vill den moderna människas helst inte veta var och hur grisen lever och dör. Man vill inte störa aptiten. Helst vill man, helt barnsligt, tänka sig att skinkan och korven så att säga skapats ur sig själva utan att någon gris varit inblandad, en julbordets jungfrufödsel.
Den drömmen kan bli verklighet inom en inte alltför avlägsen framtid, berättade Svenska Dagbladet i veckan (16/12). Snart kan griskött komma att odlas i näringslösning med hjälp av stamceller och elektriska stötar, berättade tidningen, vilket onekligen fick snålvattnet att rinna till.
Men än så länge är slakt förutsättningen för varje skinkälskares julglädje. Och det tycks som om det annars för sin sensibilitet världskända svenska samvetet numera inte har några större svårigheter att leva med detta. Annorlunda var det för inte så många år sedan.
Dagen före julafton 2000 gjorde dåvarande statsministern Göran Persson slut med syltan i ett uppmärksammat utspel i Dagens Nyheter, ”Jag börjar få svårt för charkuterier”, förklarade han.
Det var ord i rättan tid, just då. Djurrättsfrågorna var vid sekelskiftet så stora att opinionsinstitutet Gallup trodde att de kunde bilda bas för ett nytt politiskt missnöjesparti.
Nu är grisen sedan länge tillbaka i säcken. Hur hon har det där oroar inte svenskarna mer än att Perssons efterträdare Fredrik Reinfeldt förra julen kunde nöja sig med att benåda en gris i Bingolotto.
Det finns två väl utprövade strategier för att eliminera skuldkänslor i samband med massmord. Man kan byråkratisera processen och reducera offren till tekniska problem och statistik. Det är den pm-skrivandets ondska som PC Jersild så kusligt frilägger i sin 60-talsroman Grisjakten, byråchefen Lennart Siljebergs dagboksanteckningar från det år då han i ledningen för Statens Boskapsinspektion, SBI, ska tömma Gotland på grisar.
Man kan också välja den primitiva metoden, välkänd från inbördeskrig och diktaturstater. Bödeln distanserar sig från sitt offer genom att förnedra henne, håna henne, skända henne, vanställa henne, sticka upp saker i hennes mun.
För tydlighetens skull: Jag försöker inte här jämställa industriell djurhållning och slakt med tortyr och folkmord. Det vore bisarrt. Djupt stötande. Inte heller skulle jag drömma om att rucka på skiljelinjen mellan djur och människa. Men jag är ganska säker på att människan trots allt kan lära sig något om sig själv och sin kultur genom att någon gång då och då försöka se charkdisken som en spegel.
Det finns en mening i Karin Steinbergers reportage om grisar och människor i Süddeutsche Zeitung som jag inte kan släppa. Hon beskriver vad hon kallar ”det sista gemena förräderiet”. På slakteriet placeras en spegel längst bort i den gång där kniven väntar. ”Och grisen springer glatt in i döden, eftersom den tror att där finns det vänner”.
Känner man inte här, trots allt, en ilning av existentiell identifikation?
Grymt, sa grisen. Nöff, nöff, sa narcissisten.
