Tage Erlander på besök hos Lennart Hyland 1962, långt före sociala medier förändrade de politiska spelvillkoren. Foto: Lars Nyberg
Tage Erlander på besök hos Lennart Hyland 1962, långt före sociala medier förändrade de politiska spelvillkoren. Foto: Lars Nyberg

Samtal pågår

Publicerad
Uppdaterad
Våra folkvalda har samma förhållningssätt till gamla medier som till de sociala. Anders Mildner efterlyser ett större politiskt deltagande i den nya offentligheten.
BB
GB TV
IQ AB Ba BC C TV
FF LP EP UKV LSD
SSU RFSU TV
vpl OP
SKF LO ABF TV
SKF PR TCO DN TV
SKF VD SAF SvD TV
ATP KDS TV
GB TV
TV
TV
STOP


(Livet är kort, Tage Danielsson 1967)

Vi brukade skratta åt den, Tage Danielssons dikt. Den var ju så träffande. Och jag ser honom framför mig: i en brun polyesterskjorta med stora kragsnibbar, glansig i pannan, leende från teven. Jag ser OSS framför mig: bruna myskläder i soffan, chips som ännu inte hette fredagsmys på bordet. Soffan var brun. Bordet var brunt. Vi skrattade i brunhet. 1970-tal.
Den kollektivistiska andan var stark. Inget annat land hade samma anslutningsgrad till fackföreningar. I skolan hade grupparbeten lanserats som pedagogisk modell.
Kollektivboenden fanns fortfarande lite överallt. Det här samhällsklimatet skapade ett stort VI och det var detta vi som satt i sofforna och skrattade åt VÅRT Sverige under Hasse å Tages revyer. Teven stod i centrum. Dagstidningarna låg på bordet i nästan alla hem. Vi hade två lokaltidningar hemma. Det lustiga med det kollektiva 1970-talet var att så få egentligen var med och bestämde. Besluten fattades alltid av en elit. Och de förmedlades via enkelriktade medier.
Vi satt där framför teven eller tidningen och tog emot, passiva. 70-talsminnena ligger som ett mjukt filter över pannan, men när jag försöker komma åt dem märker jag att de glider undan.
Jag stirrar på förkortningarna i Tage Danielssons dikt. Jag vet inte längre vad alla betyder. Jag tänker att om jag hade jag visat dem för några av dagens studenter, skulle de bara känna igen fyra eller fem. Max. Och dessa skulle i sin tur dessutom med största sannolikhet vara fullständigt ointressanta för dem i deras värld. Just nu håller vi på att lämna ett gammalt mediesamhälle bakom oss. Skulle dikten ha skrivits i dag, hade den naturligtvis varit full av internetrelaterade förkortningar: MSN kunde ha ersatt TV, Ipad skrivits istället för DN, och så vidare. Ingen hade protesterat inför en sådan förändring.
Så varför är det då så svårt att inse att en av konsekvenserna av detta skifte blir att vi även lämnar ett gammalt politikersamhälle bakom oss och går in i ett nytt?
Valrörelsen 2010 är i full gång. Jag sitter vid mitt köksbord och funderar över varför jag vet hur Mona Sahlin ler. Ja, faktiskt. Varför vet jag hur socialdemokraternas partiledare rör munnen när hon ler? Och – en annan fråga – hur kommer det sig att jag vet hur Fredrik Reinfeldts hundögon ser ut när han vinklar huvudet på sned och tar ett djupt andetag innan han säger något v i k t i g t?

Jag fortsätter att räkna upp kända politiker för mig själv och märker att jag vet hur varenda en av dem rör sig i ansiktet innan de säger något betydelsefullt: Carl Bildt, Lars Ohly, Maud Olofsson, Göran Hägglund, Jan Björklund. Jag känner inte dem. Anledningen till varför jag vet hur deras mimik ser ut, är att samtliga är tevepolitiker. De har fostrats i en tradition där allt fokus ständigt har riktats mot kameran. Och då får vi leende politiker. Eller hundögonspolitiker. Love the camera! Det är en naturlig effekt av ett medium där det alltid är ett stort avstånd mellan sändare och mottagare.
Av samma anledning kan man se meteorologer som ler i direktsändning, fast vädret inte är vidare kul. Vi försöker alla vara lite extra mänskliga när vi är långt ifrån varandra. Så plötsligt står nu många lika undrande inför tv-intimiteten som inför förkortningar som Ba, EP, UKV, Vp1 och SKF. En gammal modell har åkt ut – en ny har ersatt den. Förr var intimitet ett leende och förmågan att ”gå genom rutan”. I dag är den gemensamhetsskapande valutan ärlighet, öppenhet och äkta deltagande, på lika villkor.
Som kommunikationsform står den gamla broadcastmodellen, som fostrat dagens makthavare, i rak motsats till den dialog som numera förs på internet.
 Och aldrig har detta väl varit lika tydligt som när politikerna i denna valrörelse har börjat använda sig av Twitter för att bedriva megafonpolitik, där de – i tron att de befinner sig på ett slags digitalt torgmöte – skriker ut sina åsikter när de tror att det gynnar dem personligen, men sedan vägrar att svara på tilltal när de själva inte längre sätter agendan.
Under den tid då etermedierna växte sig starka i Sverige, ökade också kunskapen om kommunikation och pr inom partierna. De lärde sig att ta fram bra tal inför torgmöten eller hitta på fiffiga soundbites som de kunde mata tevekamerorna med. Pressreleaser! Webbsajter! Valaffischer! Ja, partierna blev experter på allt som bygger på broadcastmodellen, där en sänder till många.

Och det var ett uttryckssätt som nog tedde sig naturligt, organisationerna var ju själva uppbyggda på det sättet – med en chefande topp som sände sina beslut ner mot gräsrötterna, som i de flesta fall inte hade möjlighet att påverka vad de skulle informeras om, när det skulle ske, eller på vilket sätt. Nu växer dock just detta pr-mässiga expertkunnande mer och mer fram som det enskilt största problemet för partierna, i alla fall när det gäller att ta sig över tröskeln till de sociala medierna.
Man brukar säga att tre saker förändras i alla stora omsvängningar: processerna, kulturen och människorna. Ingenting tyder just nu på att dagens politiker riktigt har greppat detta.
För vad man kan notera i årets valrörelse, är att det politiska intresset nästan helt och hållet kretsar kring processerna. Vi har inte fått Politik 2.0, vi har fått Politik 1.0 med ett Facebook-konto. Är det ett problem? Ja. För den allra största förändringen just nu består i att en ny samhällskultur håller på att skapas och att människornas beteenden faktiskt ändras.
På riktigt. Om politikerna missar den utvecklingen, kommer de ha stora svårigheter att gå i jämn takt med sina väljare vad gäller vilket samhälle vi ska skapa tillsammans. Mycket riktigt är också det här precis vad som sker för tillfället. Politiker är experter på att förhålla sig till opinioner. Men fram till i dag har dessa alltid – åtminstone så småningom – format sig till hierarkiska rörelser.
Efter EU-valet har partierna ägnat en hel del tankekraft åt att spåna på sätt som kan förhindra fortsatta framgångar för Piratpartiet. Men ironiskt nog är den största faran för de etablerade partierna det motsatta. För hur ska man egentligen förhålla sig till en situation där man inte har en given motpol att förhålla sig till – bara en brokig ickehierarkisk rörelse som böljar fram och tillbaka och stundtals för ett jäkla liv kring frågor som politikerna inte riktigt begriper? Denna sorts grupper behöver knappast använda sig av särskilt finslipade metoder. 30 000 människor som enas om att ta ett steg åt samma håll vid en given tidpunkt märks ändå.

Kanske är det en era av politiska flashmobs vi går till mötes. Utan talespersoner som går att debattera mot. För samtalet – det pågår ju ändå hela tiden och alla tillåts vara delaktiga i det. Engagemanget – i vilken fråga det än må vara – är bara ett klick bort. Och i många fall räcker det också med det där enda klicket för att aktionen ska ha något slags effekt.
Förändringen är omvälvande för alla. Inte minst för allmänheten, som plötsligt har möjlighet att få ett reellt inflytande, även på frågor som förr hade ansetts ”avgjorda” och omöjliga att förändra. En ny kollektivism står redo att träda fram och den fungerar alldeles utmärkt även utan politikernas inblandning. Vilka slutsatser ska man då dra av detta? Kanske att politikerna – även om de vill – inte KAN dra full nytta av de sociala verktygen utan att ätas upp inifrån.
Ett öppet deltagande på lika villkor skulle ju innebära att partierna tvingas att ge upp den interna hierarkin och låta alla vara med och tala och besluta om allt. Och nej, det är ingen trolig utveckling. I alla fall inte under 2010. Men verkligheten runtom dem kommer att fortsätta att gå i just denna riktning och väldigt starkt påverka företag, fackföreningar och organisationer. Transparens, delaktighet och öppenhet kommer framöver att vara ledord för allt fler människors kultur och beteende.
När dessa ord skrivs pågår det största offentliga samtalet som någonsin har förts om samhället. Dagligen diskuterar vanliga människor hur de har det, vad som betyder något för dem och vad de berörs av. Det borde vara en självklarhet att politikerna skulle vilja vara en naturlig del av detta.
I stället vänder de bort blicken, plockar återigen upp megafonen och går mot valurnorna tänkandes: TV TV TV TV. Det är upp till oss alla att tillfoga det där lilla ordet som behövs för att vi ska kunna gå vidare och skapa något nytt och bättre: STOP.

FOTNOT. Texten är ett utdrag från antologin Politik 2.0 (Beijbom books) som kommer ut i dag.
Anders Mildner
Anders Mildner

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida