Ateljén ligger i en av de branta smågatorna ner mot Söder Mälarstrand och vattnet; så brant att den har trappor i mitten. Slussen bråkar alldeles intill, tunnelbanan slamrar på sin bro, men här härskar friden. Trappan i gatans mitt har prydliga gjutjärnsräcken, nog kunde tanterna Brun, Grön och Gredelin ha trippat nerför här med en strut tulpaner från Södermalmstorg, som jag nu.
– Mja, vi läste väl inte så mycket Elsa Beskow just. Jag är ju född 1968. Det var nog mera sexualupplysningsboken Filip frågar, skrattar Stina Wirsén.
– Jag älskade att läsa för Stina och Anna, berättar Carin Wirsén, mamma till Stina. Vi läste allt! Lennart Hellsing, Barbro Lindgren, Astrid Lindgren. Landströms! Jag kan fortfarande varenda bokstavsvers utantill i Hellsings ABC liksom Magister Flykt-filmen.
– Nu träffar jag Barbro Lindgren en gång om året, fortsätter Stina. Jag går alltid fram och kysser hennes fötter – hon har betytt så mycket! Och hon blir lika generad varje gång.
Mitt i barnbokslandet, alltså. I en julstädad ateljé med kaffe och bullar. Mitt i kanon, om man så vill, och ett framstampat, framsjunget, framrimmat kulturarv som har skapat en hett önskad bild av den fria, musiska människan och det fritt lekande barnet.
Och det svenska barnbokslandet har forskarna med sig. I dag vet alla sakkunniga att fri lek utvecklar barnet intellektuellt, etiskt, språkligt. Raffinerade tempusbyten, övningar i fantasi och perspektivbyten (”nu var jag en ond!”), framlekta familjestrukturer och härskarmodeller. Språket vet Carin mycket om.
– Barnets språkutveckling är egentligen avslutad vid fyra års ålder. Sedan bygger man på. Antalet elever med läs- och skrivsvårigheter går ner i skolor där man arbetar med språklek. Idén om Rut och Knut började med att vi ville göra tv för de riktigt små barnen, ”pek-tv”, som en pekbok. Korta små bitar som var för de minsta och en lek med språket, säger Carin.
– I stället för att förfasa sig över att de minsta barnen ser på tv, ville vi göra något bra för bebisar som pallas upp i soffan bredvid större syskon, säger Stina.
– Stina är född två veckor efter att jag avslutade min utbildning på Konstfack som teckningslärare, berättar Carin. Jag arbetade som teckningslärare i många år – det var hemskt! Jag fick ändå viss kontakt med de värsta kritkastarna, så jag utbildade mig till speciallärare. Och gick vidare med matematik, som fascinerar mig enormt. Men det var när jag arbetade med specialklasser på gymnasienivå som det slog mig med kraft: det går inte att fylla på i efterskott och lappa i språket senare i livet. Fyll på när de är små!
Men tv-projektet visade sig omständligt att driva igenom, Stina hade två små barn och måttligt med tid, Carin hade sitt arbete och man började pröva idén för en bok i stället.
– Jag kan inte komma ihåg när vi bestämde att göra något tillsammans. Jag jobbade ju med mitt och gav redan ut egna barnböcker. Det hade jag gjort långt innan jag hade egna barn. Carin gör några rim, jag gör några bilder utifrån det och så bygger vi på. Pappa Christian Wirsén har formgivit böckerna och, ja, han är rätt kul.
– Tycker du? garvar Carin.
– Rimmen ger en väldig frihet. Vi har ju ingen berättelsetråd som måste följas, förtydligar Carin. Det blir en process. Med Supershow! arbetade vi med musiken för cd:n också i en enda process med Pompe Hedengren (Stinas man) och hans kompis, musikern Björn Öqvist. Vi höll nog på i ungefär ett år innan allt var klart.
Rut och Knut -böckerna kom alltså till i stället för ”pek-tv”-filmerna, och nog är de filmiska med sina snabba, roliga, rytmiska och framåtdrivande bilder. I början av 90-talet fick Stina och hennes syster Anna barn i tät följd, fyra jämnåriga småttingar krälade runt mormor Carin och inspirationen var given. Rut och Knut har närmast Stinas Matilda och Klara som förebilder, men kusinerna och andra barn finns inbakade i figurerna. Dynamiken skruvades upp ytterligare när Stina fick ett tredje barn, Gustav. Det vill säga, lilla Tjut.
De små varelserna som berikar bilderna runtomkring Rut och Knut är mjukisdjur, nallar och sådant som alltid är närvarande i barns lek. Om inte annat som publik till en supershow. För läsaren erbjuder de ett roligt titteri med många små detaljer och fiffiga iakttagelser. Raden av Rut och Knut-isar är numera lång, jag räknar ihop 23 stycken på förlagets hemsida, inklusive en svit faktaböcker, Rut och Knut tittar ut.
– Barn går i gång på rim något alldeles otroligt, berättar Carin. När jag ska åka i väg från en skola eller ett bibliotek där vi varit och läst, hänger ungar i klungor runt bilen och ger mig nya rim.
– Böckerna om En liten skär och de små brokiga (Bonnier Carlsen, ny ABC-bok på väg i vår) har ett mer modernt formspråk, påpekar Stina. I Rut och Knut-böckerna är bilderna akvareller, en mild teknik som signalerar klassisk barnboksbild. Men tittar man närmare ser man att bilderna är realistiska och inte idylliserande, jag ritar vad jag ser.
– Vuxna tycker att jag gör fula barn, men jag kan rita fint också, som på modebilderna på frimärkena som är ute nu. Inga barn har någonsin sagt att jag gör fula ungar, förstås. De känner nog igen sig. Det är vuxna som säger sånt, samma vuxna som säger att alla barn ser likadana ut på BB. Det är ju bullshit! Nyfödda barn är precis lika olika som 50-åringar.
– Vi ville göra böcker om riktiga, verkliga barn, säger Carin. Årtalet är nu! Stadsmiljö. De handlar om vad barn gör när de leker med varandra. Rut och Knut kan lika gärna vara kompisar på dagis, med de flesta läser in syskonskapet. Sen är det inga vuxna med alls i böckerna, möjligen en hand eller fot som sträcks in i bilden.
– Om jag varit lärare i förskolan, om jag arbetat med små barn – jag tror inte jag skulle haft samma distans och lust som jag har nu i bokarbetet. Jag mindes plötsligt att jag tyckte det var skitkul att göra julklappsrim som barn.
– Det pedagogiska tänket, det är något du har i botten, säger Stina. Sen gör vi bara på kul. Håller man på med barnböcker bidrar man till att barn och vuxna umgås med varandra.
Tidigare pristagare:
1966: Maria Gripe. 1967: Max Lundgren. 1968: Harry Kullman. 1969: Inger och Lasse Sandberg. 1970: Tove Jansson och Astrid Lindgren. 1971: Barbro Lindgren. 1972: Maud Reuterswärd. 1973: inget pris. 1974: Jan Lööf. 1975: Olle Mattson. 1976: Stig Holmqvist och Aud Talle. 1977: Ann-Madeleine Gelotte. 1978: Sven Wernström. 1979: Elsa Olenius. 1980: Lennart Hellsing. 1981: Eva Eriksson. 1982: Bo Carpelan. 1983: Harriet Alfons. 1984: Bengt af Klintberg. 1985: Ulf Nilsson. 1986: Ilon Wikland. 1987: Anna-Klara och Thomas Tidholm. 1988: Rose Lagercrantz. 1989: Peter Pohl. 1990: Pija Lindenbaum. 1991: Margareta Strömstedt. 1992: Viveca Sundvall. 1993: Juija och Tomas Wieslander. 1994: Lena Klefelt. 1995: Ulf Stark. 1996: Henning Mankell. 1997: Anna Höglund. 1998: Jockum Nordström. 1999: Jakob Wegelius. 2000: Lena Anderson. 2001: Pernilla Stalfelt. 2002: Eva Lindström. 2003: Per Nilsson. 2004: Ylva Karlsson. 2005: Lucas Svensson. 2006: Lena och Olof Landström.
