Händiga hantverkare har ersatt borgerligt blåmärkta händer i moderatfästet Solsidan. Björn af Kleen lägger märke till förändringen bland de arkitektritade sommarhusen.
På Saltsjöbadens Samskola hette skoltidningen Elit. Den berättade för eleverna hur man med hjälp av sandpapper patinerade ett par Timberlandkängor. Jag kom dit inför andra ring: från Martin Koch-gymnnasiet i Hedemora till Samskolan, där det fanns ett internationellt gymnasieprogram, den förevändning jag behövde för att få tillstånd att byta skola.
På Saltsjöbadens samskola röstade 48 procent på Moderaterna och 1.81 procent på Vänsterpartiet i 2006 års skolval. Det var ingen miljö som automatiskt omfamnade en. Men jag hade krävt att få flytta hem-ifrån och saknade därefter rätt att klaga.
Saltsjöbaden är en kompromiss mellan adel och borgerlighet. Den mark som skärgårdssamhället är byggt på tillhörde slottet Erstavik. Den tredje september 1890 fick slottsfamiljen af Petersens tillstånd att stycka av mark till bankdirektören Knut Agathon Wallenberg, som planerade att anlägga ett strandsamhälle med järnvägsförbindelse från Slussen. Ett riskprojekt i naturromantikens tecken.
Wallenbergarna var rent av oense: men en hopptävling från badhustaket på familjens egen Djurgårdsvilla fick avgöra. Rådgivaren Ernst Thiel hoppade längst och så var projektet i gång: nu skulle dynastin erbjuda badmöjlighet till fler, till "hundraden, ja tusenden av huvudstadens invånare", som kung Oscar II svärmade när han invigde järnvägen 1893 och överlämnade Vasaordens kommendörskors till Saltsjöbadens fader KA Wallenberg.
Som sommarstugeort har förstås Saltsjöbaden alltid varit relativt exklusiv. Solsidan heter den del som brukade vara mest nedtonad, på längst avstånd från Grand Hôtel, badhuset och marinan. En lummig kuperad udde sträcker sig ut i Östersjön.
Jag har en vän som är uppvuxen på Vårgärdsvägen, i ett högt beläget 20-talshus i gult trä med takmålningar, glasveranda och svindlande utsikt över Erstaviken - stilen heter Swedish grace. Hennes uppväxt-kvarter är satt i förändring.
Vart tredje hus på gatan är antingen ombyggt, tillbyggt eller nybyggt sen hon flyttade hemifrån. Det är denna förändring som hamnar i brackig blixtbelysning i tv-serien Solsidan.
Den klass som här ärvde och gjorde permanentboende av sina gamla släktingars arkitektritade sommarhus ser med viss förvåning på sina nya grannar. Solsidan har nog alltid varit borgerligt, men förr med en böjelse åt det frugala: längd-skidor över golfbanans vitklädda kullar, iskalla morgon-dopp i Erstaviken, bärplockning.
En äkta Solsidebo brukade kännas igen på sina blåmärkta händer och det var inte enbart ett politiskt statement. Och svampjakt: när min kompis nyligen stod dubbelvikt över den torra talliga skärgårdsmyllan kom en nyinflyttad förbi och frågade förbryllat vad hon sysslade med.
För Solsidans nya familjer är rotandet främst en skatteteknisk fråga. Få områden torde vara så präglade av den nya "folkrörelse" som ägnar fritid och ferier åt att "rota", det vill säga räkna på den skattereduktion som alliansen möjliggjort genom rotavdraget: den regel som säger att villa- och bostadsrätts-ägare får göra avdrag på 50 procent av hantverkskostnaden för renoveringar, ombyggnader och tillbyggnader på upp till 100000 kronor.
Ska man tro journalisten Bengt Ericsons färska bok Den nya överklassen har nog regeln betydelse. Ericson konstaterar vad många gjort före honom: den svenska medelklassen är högt belånad och fattig på eget kapital.
Den stil som gäller i Solsidan tycks kompensera för det: "marin New England stil" lockar en mäklarannons från Bjurfors Nacka, med särskriven referens till den amerikanska kulturöverklassens tidlösa estetik, den som framodlats bland gamla universitet och sommarhus i kuststaterna norr om New York.
Fabriksny på Solsidans garageuppfarter kan den framstå som lite sårbar: ett plåster på den belånade risken.
Nyligen blev ännu ett fantastiskt hus i Saltsjöbaden ledigt. Jag hörde att min gamla hyresvärdinna slutligen sålt och flyttat. I trean i gymnasiet, kring jul, flyttade jag in i pigkammaren hos arkitektparet Nils och Kajsa Strinning, i deras dragiga blågröna villa på Ringparksvägen 4, en gång sommarnöje åt familjen Bonnier. Stringhyllans skapare höll sig à jour med samtiden genom att öppna huset för vilsna gymnasister.
De var älskvärda bohemer av den gamla stammen, drivna framåt av en märklig mix av upplyst kulturkonservatism och 50-talsmodernism. I trädgården satt gamla arkitekter, utskällda stadsplanerare och konstnärer som kommit över hus i Saltsjöbaden under krisperioder.
Mot slutet, när Nisse Strinning knappt kunde gå, var han nere på torget och agiterade mot exploateringen av badholmen. Alltid med Svenska Dagbladet under armen. När jag äntligen tog studenten, och skulle lämna Saltsjöbaden, fick jag Buster von Platens samlade artiklar i present.
Den borgare som kommer över det kråkslottet kan skatta sig lycklig över rot-avraget. Aldrig har jag frusit som den vintern i pigkammaren.
