Gunilla Brodrej ser Salome duka under i den depraverade tyska bunkern.
Richard Strauss opera Salome (1905) är en av de häftigaste. Begränsningen i tid och rum, frågorna om oskuld och förförelse, religion och sexualitet, askes och överflöd, den dysfunktionella familjen. Allt skildrat genom en unik musik som är på väg mot tonal upplösning. Strauss är som en djävulsk musikläggare på drömfabriken när han orkestrerar varenda känsla hos de inblandade i detta febriga kammarspel som bygger på Oscar Wildes tragedi, en av sin tids populära tolkningar av den evangeliska myten om Johannes döparens huvud på ett fat.
Göteborgsoperan har engagerat den tyska prestigeregissören Peter Konwitschny som tagit hit sin uppsättning från Nederländska operan (2009). Annalena Persson gjorde titelrollen där med. Hon har den tunga rollen i kroppen. Säker, expansiv, sårbar.
Konwitschnys specialitet brukar vara överraskande slut. Och där gör han ingen besviken på Göteborgsoperan heller. Men när föreställningen bara två gånger klarnar och fördjupas och det hänger samman med att merparten av ensemblen står helt still inser man problemet. Göteborgsoperans suveräna orkester har gått från klarhet till klarhet under Patrik Ringborgs ledning, men nu har de mött sin överman. Han är regissör. Konwitschny lägger beslag på det utrymme som borde ha reserverats för Strauss subtiliteter och fyller det med ovidkommande gags och infall. Karaktärerna kommer inte ur klichékostymen.
Regissören placerar sin Salome på botten av en bunker efter en katastrof eller ett krig. Herodes och Herodias kunde lika gärna vara Hitler och Eva Braun, eller herr och fru Khadaffi, om ni frågar mig, men hur man än vrider och vänder på handlingen måste operan Salome beredas plats. Jag sitter och önskar Annalena Persson, Thomas Sunnegårdh, Mats Persson, Nikola Matisic, Ulrika Tenstam och Erika Sax en avskalad scenografi av Bente Lykke Möller och en stilla regi av Staffan Valdemar Holm. I Elektra, den Straussopera de två satte upp på Kungliga operan, visades inte en enda våldshandling, inte en blodsdroppe. Men allt stod ändå smärtsamt klart.
Här lämnas inget över till fantasin. Det hade räckt med en glimt av samlagsscenen under bordduken för att inse hur det var fatt i den depraverade bunkerversion av Herodes palats. Där spriten och drogerna flödar och det är för sent för allt. Men det tyska produktionsteamet har fått flow. Herodias lägger glatt (!) upp sig för gangbang, Narraboth blir påsatt bakifrån post mortem och Herodes skjuter heroin stup i kvarten. Deathmetal är rena godnattsagan jämfört med detta.
