Den samtida flanörens nostalgi producerar urban enformighet. Dan Hallemar hittar autenticitetsvurmens nollpunkt i Tjernobyl.
Det är inte bara i samtidslitteraturen man gräver efter det autentiska. Här finns också vi, som så här års, folkvandrar ut till de röda stugorna och naturen. Knausgård och hans svarta kavajflockar av äkthetstörstande författarkamrater vill skräna hål på bubblan av krämande falskhet i nutiden. Torrdassromantikerna i de heta sommarhagarna, under stjärnhimlarna vill fly från kommersen och valfläsket i en tid av varumärkta upplevelser.
Men samma dröm om, och längtan till, det äkta finns också på de platser som ligger i centrum av allt detta bling-bling: De stora städerna.
Sociologen Sharon Zukins bok Naken stad. Autentiska urbana platsers liv och förfall handlar om kampen om stadens verklighet. Hon beskriver det som en kamp om berättelsen om platserna. Där en ny berättelse bokstavligen tränger bort de som bodde i den gamla.
Hennes exempel är New York. Med historien om hur Brooklyn blev coolt, om de många nystarterna (nya berättelser) i East Village. Men också om stadens ovilja att stödja såväl den företagsamhet som matförsäljarna i Red hook uppvisar som det lokala engagemanget i Harlem. Staden förlitar sig alltför mycket på fastighetsutvecklarnas vilja att förnya staden, menar hon. De borde söka hos de som bor där.
En av de stora skillnaderna mellan efterkrigsstaden och vår tids stad är, skriver Zukin, skiftet från idealet om den moderna staden till idealet om den autentiska staden. Hon ser hur samtidens urbana människa vandrar mellan stadens olika delar med en fråga ringande i huvudet: ”Var finns den autentiska platsen för mitt autentiska jag?”
Det är denna fråga vi bär, vi det nya seklets flanörer.
I det sökandet blir så klart det autentiska en marknad, både för städer som för platser, för mäklare som gjort läxan och fastighetsutvecklare som ser ”potential”. När Bonnier fastigheter beskriver stadsdelen Hornstull i Stockholm, där de ska förädla sitt fastighetsinnehav, konstaterar man att här finns ”frisörer, entreprenörer, flanörer och en hel del annat löst folk”. Löst folk? Lösdrivaren som det nya försäljningsargumentet? Och när man ska beskriva den nya arkitekturen ska det inte ”finnas något polerat och tillrättalagt” och illustrerar med en framtidsbild där en vägg är taggad med graffiti.
En ny berättelse ska berättas om platsen. Men den hämtar sin trovärdighet från det som funnits innan.
Som en av vår tids viktigaste berättare om den sanna staden pekar Zukin ut medierna. I New York till exempel New York magazine, som från starten 1968 började ge sig ut på en nyfiken upptäcktsfärd i en stad vars centrum var delvis övergivet och totalt nedgånget. Här låg det autentiska verkligen utanför porten. Det uppstod ”en hausse kring de kvarvarande småbutiker som sålde etnisk mat i gamla kvarter” och tidningar som ”skildrade det urbana livets sensuella mångfald på ett sätt som glamouriserade de gamla stadsdelarna och porträtterade dem som fantastiska platser att konsumera autenticitet på – den autenticitet som moderniserare och förstadsbor hade gått miste om”.
Nyckelbeskrivningen är: ”En gammal fabriksbyggnad vid vattnet som hade stått tom i flera år”. Det är vägen från den nedlagda fabriken till ”en identifierbar lokal produkt för global kulturell konsumtion” som platser med nedlagda fabriker, eller nedlagda platser, slåss för att uppnå.
Zukin sörjer den här förändringskapprustningen: ”Till slut var staden som vi kände borta." Alla städer, menar hon, eftersträvar samma moderna och kreativa ideal och resultatet blir ”inte autenticitet, utan en överväldigande enformighet”. Hon vill fånga det som gått förlorat, fåfängt fäktar hon för att bevara de ursprungliga öppna matserveringarna i Red hook som får höjda hyror och större krav på att permanentas.
Men hon beskriver en tredjedel av städerna. Vinnarstäderna. De som människor slåss om att flytta till. Ingen står i kö för att flytta in i några chica nedlagda fabrikslokaler i Trollhättan just nu. En del platser, och städer, kommer att uppnå det, andra inte. Det är det som är samtidsstädernas ständiga oro. Innanför eller utanför. En säljbar autenticitet eller en icke gångbar?
Vill man hitta den absoluta nollpunkten för det verkliga, kan man göra som Niklas Åkerman-Ståhlström och fotografen Magnus Rossander gjort och resa till Pripyat i Ukraina. De tecknar i Pripyat population zero ett porträtt av en övergiven stad, Pripyat, staden vid kärnkraftverken i Tjernobyl, där härdsmältan satte in den 26 april 1986. Staden evakuerades efter 36 timmar. I meddelandet från myndigheterna skrev man om ”den tillfälliga bortavaron”, invånarna lämnade staden med tanken att återvända. Men det skulle de aldrig göra.
I boken beskrivs känslan av platsen i dag: ”Övergivenheten, högtidligheten och tomheten talar högt och tydligt till betraktaren. Vad man ser är en modern ruin som vittnar om en nyligen förlorad värld."
De är också vår samtids flanörer som letar efter smutsen och faran, efter hålet i stängslet ut i det okända, den del av världen som fortfarande känns övergiven. Man kan tänka på tonåringarnas längtan efter det som sociologen Mats Franzén kallat ”backstage” i staden. De övergivna skogspartierna, de rivningshotade husen. Det är platser som ingen besöker, där finns friheten.
På bilderna från Pripyat syns klassrummen där putsen alltjämt faller över de prydligt staplade stolarna, skolans gymnastiksal är en fuktskadad fresk över noll-lägets estetik, sjukhusets väntrum ger en helt ny mening till ordet.
Bokserien ska, skriver de, dokumentera de spökstäder som fortfarande finns kvar i världen, en krympande sort menar de, en samtidsarkeologisk utgrävning av det övergivna. Om tio år kanske de står utanför grindarna på Saab-fabriken i Trollhättan med sina kameraväskor.
För att i ett fruset ögonblick i en övergiven fabrik fånga en halvfärdig kaross på väg mot sin ofullbordan. För att fånga det lilla som är kvar när allt annat gått förlorat.
