"Lilla hjärtat"."Lilla hjärtat".

"Lilla hjärtat".

Sakine Madon. Foto: Axel ÖbergSakine Madon. Foto: Axel Öberg
Sakine Madon. Foto: Axel Öberg
Vit fot, svart huvud på Kungliga operans nedplockade affisch.Vit fot, svart huvud på Kungliga operans nedplockade affisch.
Vit fot, svart huvud på Kungliga operans nedplockade affisch.
Karina Ericsson Wärn, ny konstchef på Kulturhuset Stadsteatern.Karina Ericsson Wärn, ny konstchef på Kulturhuset Stadsteatern.
Karina Ericsson Wärn, ny konstchef på Kulturhuset Stadsteatern.

Sakine Madon: Tårar dödar den fria konsten

Publicerad

Programkatalogen till Makode Lindes omtalade utställning "Negerkungens återkomst" har kringgärdats av en rad problem.

Sakine Madon valde att dra tillbaka sitt bidrag för att i stället låta publicera det i Expressen Kultur.

Mitt favoritcitat av författaren Salman Rushdie lyder ”What is freedom of expression? Without the freedom to offend, it ceases to exist.” Det vill säga: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.” Hur man än vrider och vänder på det finns det ingen möjlighet att komma runt Rushdies ord. Med friheten att uttrycka oss får vi acceptera att människor blir sårade och kränkta.

Men, flikar då kanske någon in:

Även om vi i lagens mening får kränka. Bör vi såra människor? Bör verkligen konsten det?

Man kan förstås ifrågasätta konst vars syfte är att sparka neråt. Mobbning väcker, med rätta, avsky. Det är dock inte alltid enkelt att definiera vad som är att sparka neråt. När den franska satirtidskriften Charlie Hebdo riktar udden mot världsreligionerna, inklusive islam, är det uppåt eller neråt? Åsikterna går genast isär.

Kinapuffar och Lilla hjärtat

Om de sårade alltid ska få tolkningsföreträde uppstår ytterligare ett bekymmer; det sluttande planet. Inom varje grupp finns nämligen individer kräver att få slippa bli förolämpade. Tar man bort ett uttryck, bör man i konsekvensens namn snart ta bort fler. Om Fazers tidigare figur på ”Kinapuffarna” inte var okej, varför skulle då Stina Wirséns ”Lilla hjärtat” vara det? Etcetera. När känslorna får bestämma suddas fler uttryck bort, och ses som farliga eller onödiga.

I Kumla stoppades nyligen Suzanne Ostens 40 år gamla pjäs "Medeas barn”, av föräldrar till skolelever. Barnen ska inte behöva utsättas svåra frågor som skilsmässa, otrohet och självmord, löd argumentet.

Muslimska homon

På Uppsala universitet arbetar en grupp med så kallade trigger warnings, varningsmärkning av kurslitteratur för känsliga studenter. På Moderna museet i Malmö har varningstexter placerats vid målningar, informationsskyltar som förklarar att museet tar avstånd från motiven.

I andra fall har man plockat bort verk, som när Världskulturmuseet i Göteborg för några år sedan plockade bort Elisabeth Ohlson Wallins fotografi på tre homosexuella muslimska män vid en bönematta, i utställningen "Jerusalem". Anpassningen till alla känslor utmanar ständigt friheten att yttra sig.

Mest upprörd, mest rätt?

Det finns de som säger att solidariteten med utsatta ska gå före yttrandefriheten, som om ”utsatta” kände, upplevde och tyckte samma sak. Personligen uppskattar jag ofta religionskritisk konst, andra med muslimsk bakgrund blir i stället upprörda. Varför skulle de upprörda per automatik ha mer rätt?

Debatten inför Makode Lindes utställning ”Negerkungens återkomst” har påmint oss om att det knappast råder konsensus inom det vi kallar utsatta grupper. En konstnär som har utsätts för rasism borde ha all rätt i världen att appropriera ord och röra upp känslor. Ändå kommer de förutsägbara påhoppen.

Kulturvetaren och grundaren av organisationen Black Coffee, Araia Ghirmai Sebhatu beskrev i sociala medier Makode Linde som en slav, som i händerna på vita ska säljas till högstbjudande (1/12, 2015). ”Det är smaklöst av Kulturhuset att använda våra svarta kroppar som något slagfält för detta spel.”, skrev han. Lindes självständighet och integritet som konstnär viftade han därmed bort. Antingen är du med oss, eller så går du de vitas ärenden, lyder logiken hos dem som tror sig äga sanningen.

"Bring the black person down"?

Ett annat exempel är när operan i höstas tog ner en reklamaffisch för balettföreställningen "Svansjön". En bild på en mörkhyad dansare med en ljus fot mot huvudet fick bland annat rapparen Adam Tensta att reagera. Han ifrågasatte att operan valde att porträttera “en mörkhyad person på detta sätt”. Även i det här fallet protesterade Araia Ghirmai Sebhatu. Han påstod att bilden på affischen var ett försök att ”bring the black person down”.

Ängsligt plockade operan ner affischen, utan att förklara den eller låta Clyde Emmanuel Archer, den mörkhyade dansaren på bilden, få säga sin mening. Affischbilden föreställde i själva verket ett kärleksmöte mellan prinsen och svanen. Archer, som levt med rasistiskt förtryck i hela sitt liv, berättade i SVT om hur stolt han var över att ha fått huvudrollen i pjäsen.

Han ville synas på reklamaffischen. Men vad spelade det för roll när operan med darrande hand plockade ner bilden så fort en handfull personer, om ens det, hade påstått att den var rasistisk.

Mångfalden krymper

Kontext och syfte är sekundärt när våra institutioner till vilket pris som helst vill undvika att folk tar illa upp. Resultatet blir – paradoxalt nog i toleransens namn – att mångfalden krymper.

Vad är vunnet när en bild på Clyde Emmanuel Archer, och hans asiatiska kollega vars fot syntes på reklamaffischen, tas ner? När Stina Wirséns figur ”Lilla hjärtat”, eller andra mörka figurer och karaktärer, rensas bort från bibliotekens barnhyllor? När just muslimska homosexuella män inte får synas på Världskulturmuseet i Göteborg? När konstnärer som Makode Linde beskrivs som slavar för att de inte rättar sig i ledet?

Tårar är ett starkt vapen, men ska lika lite som pistoler diktera yttrandefrihetens gränser. Utan friheten att förolämpa är den som sagt inte mycket värd.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag