Knappt har man lagt ifrån sig Jonathan Safran Foers Eating meat och filosofen Pär Segerdahls mycket tänkvärda Djuren i kulturen. Hur naturligt kan våra husdjur leva? (Daidalos) förrän Torbjörn och Ylva Esping drämmer till med Monsterbiff till middag? – en i flera avseenden riktig thriller, som får en att aldrig mer vilja äta kyckling men faktiskt kanske monsterbiff, det vill säga belgian blue.
Men låt mig börja med en invändning, min enda:
Vem talar? Det är irriterande med en bok som uppges ha två författare där reportagen skrivs i jagform. Varje gång jaget dyker upp undrar jag om det tillhör Ylva eller Torbjörn.
När det låtsas vara köttproducent och uppger ett mansnamn i kontakten med slakterier och frågar om de (regelvidrigt) tar emot belgisk blå förstår jag det ju. Men när det skriver något om sin förlovningsring av guld med en briljant gissar jag att det är en hon – och önskar att jag vore så frigjord att jag nöjde mig med ett freudianskt det eller queerpronominet ”hen” och fick koncentrera mig på väsentligheterna i den här boken.

För viktig är den. Dock trots titeln inte främst för att de flesta svenska slakterier har ihjäl och sedan fulmärker belgisk blå-korsade djur – nötdjur i köttproduktion har det ändå bättre än sina kolleger av andra arter, och de svensk-danska belgian blue-korsningarna inte lika stora hälsoproblem som släktingarna i Belgien. Det är mer allt annat eländes elände den exponerar när det gäller höns, grisar, kalkoner och mjölkkor. (Nöt uppfödda till köttproduktion har det minst dåligt. Bäst har hästar det, men hästkött efterfrågas föga i Sverige.)

Ta vår omskrutna djurskyddslags krav på att djuren ska få utlopp för sitt ”naturliga beteende”, som visserligen är ett mångtydigt och relativt begrepp när det gäller domesticerade djur (se Segerdahls Djuren i kulturen).
Detta beteende är hursomhelst något som kycklinguppfödaren Per Lindahl säger sig inte ha fört en enda diskussion om – och han var ändå ordförande för Svensk Fågel på 00-talet. Att han kallar sina kycklingar ”glada” och i all vänlighet visar upp sitt koncentrationsläger för Ylva eller om det är Torbjörn är en gåta – de måste besitta naturlig charm.
Ni slipper detaljerna. Det gör dessvärre också många veterinärer, som ofta hindras – till och med hotas! – i sitt värv på både djurstallar och slakterier. De anmäler och får sparken. De anmäler inte, behåller jobbet och lider i tysthet. Människoplågeri finns också.

Och inte visste jag att i Sverige, till skillnad från på kontinenten, är det praktiskt taget omöjligt att välja lycklig kyckling.
Bosarp i Skåne tycks vara den enda leverantören i landet som låter sina höns gå ute och picka och jaga insekter och inte proppar dem fulla med förebyggande antibiotika (jo, det görs fortfarande) och giktframkallande proteinfoder.
Men så kostar den lårfilén omkring 200 kronor kilot, och uppfödaren kan heller inte välja något annat än Sveriges snabbväxande hybridkycklingar med många smärtsamma sjukdomsproblem. Andra raser importeras inte, aveln styrs av ett fåtal företag i branschen och politikerna tycks med undantag för V och MP inte bry sig om frågan.
Man får åka till Danmark, ut i Europa eller köpa fransk importkyckling om man vill äta friskare, långsamväxande och enligt uppgift godare kött.

Kalkontortyren är kvantitativt inte lika omfattande som kycklingditon, men ungefär lika ruskig. Kalkonerna lever i halvmörker för att minska kannibalismen – ett föga naturligt beteende för dem som går ute, men det får förstås ingen. De är också så snabbväxande och stormusklade att de inte kan föröka sig utan mänsklig inblandning.
De befruktas på ett sätt som farmarna berättar om under ytterst stor genans: att ”runka tupp” är en sällan omtalad syssla.
Den går ut på att en man (verkar det för det mesta vara) tar kalkonhannen i knät och med handen stimulerar hans kloak, området för både avföring och genitalier. Olika människor använder olika metoder, olika tuppar kräver olika behandling för att ge ifrån sig sädesvätskan som senare insemineras i hönsen. Inte undra på att Eskil Erlandsson inte vill förbjuda tidelag.
Ovanstående är bara ett magert axplock av Espingarnas mängder av otäcka fakta om den svenska djuruppfödning som branschen försöker slå i oss är den schystaste i världen. Vilket vi verkar vilja gå på så länge det finns kyckling för 20 kronor kilot.

Åter till belgian blue-spåret, som slingrar sig genom flera reportage som både är spännande och ibland smått komiska. Inte minst när det synnerligen äventyrliga paret Roger Nilsson och Ann-Marie Wannling överraskande öppenhjärtigt och under sina egna namn berättar om sina brott och bravader i köttbranschen.
I det första reportaget skildras hur Roger hämtar hem en från Danmark insmugglad renrasig belgisk blå som åkt över sundet gömd bland hästar i en stor transport, där han märker om den i öronen. Klipp, klipp: ”Härmed är du svensk, och du ska heta Dansken”, säger han.
Inga papper är i ordning, vare sig pass eller friskintyg, det blir ett elände att få upp 400 kilo tjur på flaket på Rogers Nissan King Cab, men hem till gården kommer de.
Nilsson och Wannling ingick länge i ett hemligt men inte så litet nätverk av producenter som avlar på belgisk blå och därmed får oerhört mycket mer kött på sina djur. Och slakterierna samarbetar utan att blinka. Alla får slantar.

Nu berättar paret Nilsson-Wannling för att ”väcka debatt om dubbelmoralen i svensk animalieproduktion”, tydligen trygga i sitt nya liv på ett slott i Frankrike där de håller ardennerhästar, äter gåslever, odlar jordgubbar – och föder upp belgisk blå. Roger är inte ”fullt lika hätsk och odräglig” som förr, skriver och kanske säger Torbjörn (är jag säker på) innan han kör ut genom grindarna med ett ofrivilligt utlöst slottslarm i öronen och en fantastiskt bra story i huvudet. Som nog kan bli ett journalistpris på väggen så småningom.