Så börjas det igen. Denna fulhet. Den är av kosmiska proportioner. Just här, just nu hänger plattteven och väntar på att göra vardagsrummet till sportbar.

Igen. Eftersom EM, VM och OS pågår för jämnan. Detta är ett okänt faktum om man inte är sporttok eller råkat gänga sig med en: sport-tv är designat för att klistra fast sporttoken i soffan. Är det inte något av ovanstående så finns alltid en ligamatch som pågår någonstans. Skidskytte. Curling. Polsk speedway. Varför inte hästar som hastar runt, runt med en liten kärra efter sig.

Jag har inget emot själva herrklubbigheten. Jo, lite. National­ismen är mer svåruthärdlig. Men det som verkligen skär sår i själen är estetiken. Kommentatorernas monomana upphetsning. Sammelsuriet av skrikiga färger. Orgierna i reklambudskap.

OS skiljer sig ändå stilmässigt, ska erkännas. De snyggaste sporterna – betänk speedskridsko! – är trots allt olympiska. Men det estetiska arvet har en nazistisk klangbotten, påminde Pagan Kennedy i New York Times nyligen (11/7). Nazifilmaren Leni Riefenstahls mytologisering av spelen i propaganda­klassikern Olympia (1938) svävar fortfarande över de fem ringarna.

Nazisterna lät även placera en sten med ingraverad OS-logga i Delfi, som senare lurade historikerna på villovägar: kunde franske aristokraten Pierre de Coubertin, OS-grundaren som ritade ringarna år 1912, ha haft en antik förlaga? Troligare är att han inspirerades av dåtida däckreklam, skriver Kennedy. Färgerna skulle symbolisera de fem kontinenterna.

Fånigheten består, oavsett. "Om något mindre intressant än detta händer skippar jag OS, är jag rädd", skrev en vän på Facebook och postade bilden med black powerhyllningen. Medaljörerna Carlos och Smith med de lyfta nävarna på prispallen. Det var, få se nu: 44 år sedan.

Salka Hallström Bornold

kulturen@expressen.se