Ankan försöker göra sig förstådd i en värld av språkliga autister.
Svenskarnas språkuppfattning har börjat anta en alltmer autistisk karaktär. Folk tolkar uttryck och stående fraser rent bokstavligt som om de led av semantisk asperger. Det sägs att kriminalinspektören Saga Norén från tv-serien Bron ska anlitas som konsult av Språkrådet.
Ett välkänt exempel är hur uttrycket att "göra någon en björntjänst" numera har fått motsatt betydelse. Ursprungligen syftar ju talesättet på La Fontaines fabel där en björn slår ihjäl en fluga som sitter på en väns näsa och olyckligt råkar släcka även vännens liv i samma smäll.
I dag kallas det för björntjänst om någon har gjort en jättestor insats för att bistå en vän i kris. Björnar uppfattas ju alltifrån spädbarnsåldern som något varmt och tryggt, ett stadigt ramverk att omslutas av, inte som något klumpigt och obetänksamt. Inga småbarn föräras till exempel en varg som gosedjur.
Visserligen är det mest unga som har missförstått vad en björntjänst innebär. Men det är de ungas språkbruk som kommer att vinna hävd i framtidens svenska. I synnerhet om Saga Norén är konsult i Språkrådet.
Fast det missförstådda uttryck jag tänker på nu - apropå det blandade mottagandet och den polariserade diskussionen om Ruben Östlunds film Play - är: "Han skrattade hela vägen till banken". Det är en totalt poänglös omvändning av den ursprungliga ordalydelsen: "Han grät hela vägen till banken". Jag ser att frågan är uppe till diskussion på Flashback, vilket ju måste innebära att den har högsta journalistiska prioritet.
Men vad finns det egentligen att diskutera? Uttrycket "han grät hela vägen till banken" är en fyndigt formulerad ironi. Uttrycket "han skrattade hela vägen till banken" är bara en dum plattityd som går de förväntade händelserna i förväg.
Det är ju inne på själva banken, utom åsyn för den häcklande offentligheten, som den kritiserade konstnären kan torka tårarna och leende betrakta sitt feta kontoutdrag. Varför skulle han börja skratta redan på Golgata?
Jag har ingenting emot människor som har Aspergers. Tvärtom känner jag djup beundran för deras förmåga att bemästra sitt handikapp och i vissa fall rentav vända det till sin fördel.
Men i språkfrågor ska man inte sätta kocken som köksmästare eller släppa in myror i en porslinsaffär.