Chocken som har drabbat Sverige efter Sverigedemokraternas genombrott i valet är förståelig. Den påminner om läget i Storbritannien förra året efter att högerextrema British National Party fick sina första framgångar på nationell nivå och erhöll två mandat i Europaparlamentet.
Storbritannien har precis som Sverige sett sig som annorlunda än andra europeiska länder; som öppet, tolerant och progressivt. Ett land där fascister varken har haft brett stöd eller fått valframgångar. BNP:s genombrott – med nästan en miljon röster – kändes därför särskilt plågsamt och ledde till ett sökande efter nationens själ ungefär som i Sverige i dag.
Det är emellertid just i synen på Storbritannien och Sverige såsom exceptionella som mycket av problemet ligger. Frågan som ställs, och det även i England, är ”Hur ska vi stoppa extremhögern?” Frågan som svenskarna borde ställa sig är ”Hur ska vi bekämpa invandrarfientliga och antiislamska attityder?”.
Faran är att om politikerna låter sig uppslukas av den första frågan förstärker de i stället för försvagar xenofoba åsikter.
Se på Storbritannien. Efter BNP:s valframgångar förra året kom två reaktioner. Några avfärdade BNP-röstarna som rasister och fascister. Andra argumenterade för att det enda sättet att stoppa BNP var att övriga politiker blev tuffare i invandringsfrågor. Båda strategierna visade sig bli katastrofala.
BNP:s rötter finns precis som SD:s i det fascistiska träsket. På senare år har man precis som SD försökt att stöpa om sig till ett mer respektabelt politiskt parti. Omstöpningen har inte förändrat organisationens fundamentala natur. Men den har hjälpt till att omvandla naturen hos stödet för partiet.
Det finns en kärna av hårdföra rasister som ännu backar upp BNP. Dessa trångsynta individer har nu fått sällskap av en svans nya supportrar vars fientlighet mot invandrare, muslimer och andra minoriteter mindre formas av gammaldags rasism än av en nyväckt känsla av rädsla och otrygghet. Många är traditionella labourväljare som känner sig övergivna av ett parti som har skurit av sina rötter till arbetarklassen. De är missnöjda med sina liv, oroliga inför framtiden och misstror auktoriteter.
Detsamma verkar vara fallet i Sverige. Socialdemokratins kris har skapat ett nytt politiskt utrymme. SD-sympatisörerna tycks bestå av unga män ur arbetarklassen, arbetslösa och/
eller LO-medlemmar, vilka dras till partiet på grund av besvikelse på socialdemokratin, fruktan för sämre levnadsstandard och känslan av att ha blivit berövade sina medborgerliga rättigheter. I Sverige liksom i England uttrycker sig ofta en sådan rädsla och otrygghet genom invandrarfientlighet.
Den rasistiska kärna som stöder SD eller BNP lär förbli hårdföra rasister. Varken fakta eller förnuft kan få dem att ändra sig. Vi har dock en moralisk förpliktelse att engagera oss i den större krets som nu fylkas kring de högerextrema. Att ta dessa väljares bekymmer på allvar är emellertid inte att flörta med deras fördomar. Tvärtom innebär det att utmana dem öppet och kraftfullt:
Att bekämpa idéer om att invandringen bär skulden för bristen på jobb och bostäder, att färre invandrare skulle medföra lägre kriminalitet och att västerländska samhällen ”islamiseras”.
De flesta politiker har dock intagit motsatt ställning. Både till höger och vänster har svaret på extremhögerns framryckning varit inte att angripa dess fördomar utan att ta över deras argument. De har trott att enda sättet att vinna över SD:s eller BNP:s sympatisörer är att ytterligare skära ner invandringen, avvisa fler asylsökande och inskränka medborgarnas rättigheter.
De har till och med tagit över språkbruket. Labours förre premiärminister Gordon Brown har pratat om ”brittiska jobb för brittiska arbetare”, en slogan som introducerades på 80-talet av National Front, BNP:s fascistiska företrädare.
Pressen på Sveriges kommande regering att följa en liknande strategi kommer att bli enorm. På kort sikt kan det öka dess popularitet. På lång sikt kommer det bara att fördjupa tron på att Sveriges alla sociala problem härrör från en för stor invandring och sålunda ge trumf på hand för reaktionära typer som Jimmie Åkesson.
Något som gör de vanliga politikernas anammande av invandrarfientliga åsikter ännu farligare är kombinationen med att demonisera extremhögern. Ryggmärgsreaktionen i hela Europa har varit att mörka debatten och att förneka sympatisörernas demokratiska rättigheter med hänvisning till tolerans och social sammanhållning. Från lagstiftning mot hatpropaganda till försök att bannlysa extremhögermedlemmar från offentlig sektor. Syftet har varit att utesluta motbjudande idéer – och människor – från offentligheten.
Beslutet att inte sända SD:s valvideo, som ställde vita pensionärer mot burkaklädda invandrare, för att den kunde göda ”hatet” följer detta mönster.
Det är en antiliberal, ologisk och kontraproduktiv strategi. Att censurera otäcka idéer får dem inte att försvinna, särskilt inte om politiker
i mittfåran oförtrutet för fram mildare versioner av exakt samma slags idéer.
Bigotteriet fortsätter att frodas under ytan och göder fantasierna om en ondskefull liberal konspiration mot den infödda befolkningen, och låter Jimmie Åkesson och hans anhang framställa sig själva som offer för en etablissemangets lynchmobb.
Precis som rädsla och otrygghet driver människor i famnen på SD och BNP, formar detta också mycket av reaktionerna mot organisationerna och skapar ett osammanhängande svar som vacklar mellan att demonisera extremhögern och ge efter för dess fördomar:
”Vi vet att vi måste rikta in oss på invandrare, men det ska bara anständiga politiker få göra, inte de som hör till extremhögern.”
Det är inget omdömesgillt sätt att tackla problemet. I Storbritannien har BNP genomgått en parlamentarisk kollaps. Men de främlingsfientliga känslorna är troligen starkare nu än i valet förra året.
Svenskarnas stora uppgift är att uppmuntra en öppen och ärlig offentlig debatt om invandring, multikulturalism och islam samtidigt som de tillhandahåller ett kraftfullt försvar för omfattande invandring, pluralism och det öppna samhället.
Kenan Malik
kulturen@expressen.se
Kenan Malik är brittisk-indisk författare och debattör. Hans senaste bok,
Från fatwa till jihad, kom ut på svenska hösten 2009.
Översättning: Nina Lekander
