Stjärnreporter. Författaren och journalisten Jan Mårtensons självbiografi saknar inte kändismöten. Foto: Niclas Tilosius
Stjärnreporter. Författaren och journalisten Jan Mårtensons självbiografi saknar inte kändismöten. Foto: Niclas Tilosius

Så kan det gå

Publicerad

En gång var Jan Mårtenson en självklar del av händelsernas absoluta centrum.

Stig Larsson sörjer en offentlighet som saknar plats för dem som hamnar utanför.

Om man som barn skulle få veta hur ens liv skulle arta sig, undrar jag vad man skulle tänka. Det är nästan omöjligt att inte göra den reflektionen när man läser en självbiografi. I synnerhet om man inte vet något om personen ifråga.

För några veckor sedan fick jag mig tillsänt dels en diktsamling, dels en självbiografi av Jan Mårtenson. Observera: det är inte den dåvarande ambassadören i Bern, som jag träffade för cirka 18 år sedan, han som skriver besynnerliga deckare om en promiskuös antikvitetshandlare i Gamla stan. Nej, det här är den seriöse Jan Mårtenson, han som så att säga var först på plan.

 

Han hade redan gett ut två diktsamlingar på Norstedts när han fick höra att Bonniers skulle publicera en namne. Men denne var, då väl den förste Jan Mårtenson kontaktat honom, inte alls intresserad av att lägga till ett E eller G eller vad han nu har som mellannamn. Så man kan säga att den förste och, skulle jag vilja säga, betydande Jan Mårtenson först blev namnnappad.

Sedan följer otaliga ups and downs i hans färgrika liv. "Som det kan bli", som hans självbiografi från 2009 heter, är en bok som jag sträckläser. Den är helt enkelt så underhållande (och skriven med så gott humör), med de mest oväntade möten, allt från Ingemar Johansson till Halldór Laxness, kyssar med Ingrid Thulin i Rom, en brevväxling med Groucho Marx, ett hemma hos-reportage med den legendariske långdistanslöparen Emil Zatopek, till ett möte med den som hade planlagt kidnappningen av Anna-Greta Leijon, Norbert Kröcher, i Berlin.

 

Mårtenson lyckas på alla omöjliga sätt att ta sig fram till dem som han är intresserad av. Men sedan kommer smällen, straffet, backlashen. Det sker vid slutet av 90-talet. Efter att i ett drygt decennium på Arbetet, Malmös och hela Sveriges sista stora LO-ägda dagstidning, i princip ha haft fria händer att intervjua vem han ville, fick han under den nya ledningen erfara vad en kall vind, ett tystnandens rum innebär. För honom helt oväntat, ville man nu få bort honom - till vilket pris som helst.

Som läsare av boken går det inte att bortse ifrån att det förmodligen fanns irrationella, personliga skäl till den fientlighet Mårtenson nu upplevde. En glad gamäng, en kvinnornas man, får automatiskt den magsure med makt att se rött.

 

Det inträffar så snabbt, att allt - som av en osynlig hand - kommer över honom. Den smärta han i sin kortsynthet (för att inte säga själviskhet) har tillfogat människor, ligger sida vid sida med känslan av maktlöshet. Det känns som när en marionett får alla trådar, klipp för klipp, bortklippta - för att ramla. Och hur själva ramlandet, det är nog det mest smärtsamma, går i slowmotion. Det sker inte klafs. Utan, som i en film som du kör ruta för ruta, så långsamt att du inte kan låta bli att vara medveten om det.

 

Om man inte har en ärftligt betingad schizofreni, alternativt att man har missbrukat droger, måste paranoia ha ett korn av sanning i sig. Den beskrivning som Mårtenson gör av sin arbetsplats på Arbetet tror jag att många kan, om inte känna igen sig i, så ändå förstå. Paranoian driver honom till slut att försöka skära av sig halspulsådern. Han räddas av att dottern Gabriella ringer honom - och han hör hennes röst på telefonsvararen. (Vid den här tiden hörde man vad folk som ringde en sa om man befann sig i närheten av sin telefon.)

Detta får honom att hamna på en sluten psykiatrisk avdelning. Och väl där, i den liksom tidlösa tystnaden, börjar han skriva dikter. Det är de som kom att publiceras i "Dikter inifrån" 2008. Sällan har jag läst så nakna, dova och (lika oväntat som plötsligt) glädjestrålande dikter.

Foto: Arne Schweitz
Det som karaktäriserar dem är att det inte finns någon tillstymmelse till pråligt utanpåverk. Tvärtom: de är så strama och ordfattiga att du känner vikten, betydelsen av att de blir nedskrivna. Genom dessa dikter tar han sig likt sälen i en av dem fram till mörkret av en vak för att få luft. Han tar sig ut ur de alltför vita sjukhusväggarna - känner av lukter, och därigenom att han är vid liv.

Som denna:

"Lågmälda röster i solnedgången / tar ljuset med sig / till nästa dag och nästa dag igen. / Det finns inget slut, / bara en ständig början."

Eller denna: Solen vandrar långsamt / över målarens självporträtt, / dröjer länge vid munnen. / Men det talade blir kvar i bilden / som en hemlighet. / När ljuset når ögonen/ blottläggs mörkret inifrån."

 

Det är allt bra konstigt att en så pass stark diktsamling har gått alla fyra Stockholmstidningarna förbi. Vad beror det på? Stockholmscentrering? Eller åldersfixering. Det är väl bara ett dussin äldre poeter som man alls bryr sig om att läsa. Men kanske framför allt det faktum att när en bok inte kommer ut på ett större förlag finns det ingen redaktionssekreterare som känner kravet på att den ska anmälas. Kritiker skriver i allmänhet av plikt. Inte av lust. Åh, så sorgligt det är!

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag