I decembermörkret lyser fönstren i trivsamma små radhusförorter som vore de glittrande luckor i en stor julkalender. Vilken idyll det måste vara där inne, eller hur? Nej, precis. Det vet vi ju att det inte är. Det har envisa kulturskildringars skrapande på den svenska medelklassfasaden avslöjat för länge sedan.
Vi känner alltså väl igen synen när en av dessa luckor öppnas på Soppteaterns scen i säsongens sista lunchteaterpremiär. Vi ser inredningen ("allt är tvättbart"), vi ser balkongen med "loungekänsla", trätulpanerna, Iittalaljusstakarna ... och vi ser tomheten. Hålet där kärnfamiljelyckan skulle vara.
Ska man vara petnoga är det endast tomheten vi ser. För av den har Sven Haraldsson byggt scenrummet: ett stilla snöfall, som i ljuskäglan under en lyktstolpe, i hörnet av den svarta teaterlådan. Det är allt. Det andra får vi i publiken framkalla för vår inre syn.
Men det är inga problem - med Ann-Sofie Rase som närvaronervig guide. Henne känner vi också igen: hon är Anna från Jonas Gardells roman
Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter från 1998. Här har hon blivit tio år äldre, skaffat sig Spotify, Facebook, Twitter (och nästan en älskare) utöver de två bilarna och två barnen med Håkan, samt fått både en 40-årskris och en nyskriven monolog.
Igenkänning är nyckelordet. Det fnissas menande mellan soppsörplingarna åt torra vardagsbetraktelser, sex och samliv, tillkortakommanden och självbedrägerier. Stundtals riskerar det att bli för roligt trots att det är Den Stora Tomheten det handlar om. Gardells text är så duktig, så fyndig. Den är den sorgsna Täbymammans ståupprutin, men det gäller att alla oneliners inte glänser så starkt att mörkret flyr.
Ett tacksamt grepp av regissören Olof Hansson är därför att bryta spelet med pauser där Rase kliver ur rollen. Som sig själv läser hon upp sina favoriter ur dramatikerns Twitterflöde. Det blir oväntat personligt och effektfullt, både en vila från instängdheten i radhusångesten och en vink om att det vi visar upp av oss själva i sociala medier kanske bara är en annan fasad - en digital radhusångest.
Men det som verkligen kommer åt nyanserna är Ann-Sofie Rases subtila spel, hennes förmåga att le med munnen och lida med ögonen. Lyssnar man noga hör man olycksbådande signaler i bakgrunden.
Jag går ut från salongen med bilden av de där ledsna, trötta, nästan döda ögonen på näthinnan. Undviker nogsamt att råka spegla mig i ytan av något vintermörkt fönster. För tänk om jag skulle råka känna igen blicken.
Maina Arvas
kulturen@expressen.se
Jonas Gardell är medarbetare på Expressen Kultur. Därför recenseras föreställningen av Maina Arvas, teaterkritiker på DN.
