"Mot en ny feminism" står det på framsidan av det nya numret av Axess. Intressant. Jag försöker slå bort kompositionen rubrik och omslagsbild. För strax ovanför ordet feminism lyfter Salome, i konstnären Bernardino Luinis gestaltning, upp Johannes Döparens avhuggna huvud från ett fat.
Tyvärr är det nya som bortblåst redan i Johan Lundbergs ledare. Det är en tröttsam text om "den nutida svenska feminismen", som Lundberg menar rymmer politiker från nymoderater till vänsterpartister. Målet för denna feminism är att få en jämn könsfördelning överallt.En sådan strävan kan enligt Lundberg bara leda till mer statlig styrning av våra liv, kanske till och med påbud om hur vi bör klä oss.
Oron för tvångsmedel går igenom i Roland Poirier Martinssons artikel "Dumskallarnas sammansvärjning". Temat har nu bytt rubrik till "Feminism som kvinnofälla". Sammansvärjningen består i att feministerna av i dag skulle vara dem som upprätthåller den marxistiska tanken om att människor inte förmår se de strukturer som omger dem.
Ett exempel på det, som alltså är att betrakta som förtryck enligt feminismen, är "fredagsmys, kärnfamilj, mamma som poppar popcorn medan pappa tar sig en whisky" och tron att detta fredagsmys skulle vara något självvalt.
Vilken utopisk tanke ändå, att fredagsmys skulle vara det vi tänker på när vi talar om förtryck. Inte konkreta erfarenheter om vad samhällsstrukturer, normer och fördomar gör med oss som människor som den senaste veckan flödat på Twitter under #sexism och #homoriot. Inte våldet, inte förväntningarna, inte resurserna.
Där Lundberg och Poirier Martinsson ser tvång ser jag frihetssträvan. De varnar för feminism för att de vill undvika begränsningar, från feminister hör jag protester från dem som begränsas.
Johanna Palmström
Då känns det som en lättnad när Maria Ludvigsson i sin artikel "Borgerlig feminism utan kompass" skriver att det skulle vara naivt att förneka att social fostran finns. Artikeln handlar om vad som hänt med jämställdhetspolitiken sedan Moderaterna börjat använda begrepp som könsmaktsordning och strukturellt förtryck. Hennes slutsats är att vänsterfeminismen blivit allmängiltigt tankegods.
Artikeln får mig att tänka på avhandlingen Sida vid sida - En studie av jämställdhetspolitikens genealogi 1971-2006 av statsvetaren Katharina Tollin. Där är slutsatsen den motsatta: att Socialdemokraterna sedan 1970-talet anpassat sig till de borgerliga partiernas syn på jämställdhet och att politiken utformats så att den är förenlig med nedskärningar i offentlig sektor. Ludvigsson menar i Axess att individperspektivet har försvunnit ur den borgerliga jämställdhetspolitiken. Tollin att jämlikhet försvunnit ur den socialdemokratiska.
Vad spännande det är med något som låter så torrt som jämställdhetspolitik ändå. Kanske delar Axess och jag den uppfattningen?
Johanna Palmström
kulturen@expressen.se
Johanna Palmström är chefredaktör för Bang.
