Blicken är stadig under filthatten. Han utstrålar vilja men ser samtidigt hunsad ut, med framskjutet huvud och lite hukande hållning. Han är ung, har glest skägg och enkla kläder. Högerhanden instucken mellan rockens knappar, som Napoleon, övermänniskan som står över moralen. Det är som om han bidar sin tid: "Vänta ni bara..."
Konstnären heter Nikolaj Jarosjenko, målningen heter
Studenten, året är 1881 och det är omöjligt att inte tänka på Raskolnikov i Dostojevskijs
Brott och straff.
Vad kommer att hända med den unge mannen? Vad kommer han att göra av sitt hat? Blir han bombkastaranarkist eller intellektuell? Eller mördar han bara någon pantlånerska?
Man kan tänka sig att man ser honom senare i livet i någon av de andra målningarna på denna häpnadsväckande utställning. Som Vladimir Makovskijs
Kvällssammankomst där en grupp revolutionärer håller hemligt möte, eller kanske i
Han vägrar bekänna, målad av den mest kända av dessa ryska realister, Ilja Repin, där den dödsdömde möter en präst.
De kallade sig Peredvizjniki och bildades 1870 av några unga studenter vid den ryska konstakademien. De var trötta på en estetik som de ansåg irrelevant och ville skildra sin samtid i tsarens hierarkiska Ryssland där livegenskapen visserligen upphört några år tidigare men där gapen mellan samhällsklasserna var ofattbara.
I Ryssland känner alla till dem - Repins
Pråmdragare vid Volga är möjligen landets mest kända konstverk. Utanför hemlandet har de aldrig fått samma uppmärksamhet, troligen för att nästan alla verk finns på ryska museer.
Men det tar fem minuter så inser man att det här var ett av de där tillfällena i konsthistorien då uttryck och ämne blir ett, då ett nytt språk formuleras liksom av sig självt.
Pråmdragare vid Volga av Ilja Repin. Foto: Ryska museet, S:t Petersburg.
Den franska realismen framstår i jämförelse som anemisk och den nordiska som anekdotisk och naiv, en sorts biedermeier i brunare kläder. Den tyska hos en Adolf Menzel ligger nog närmast men hos Peredvizjniki är patoset så mycket starkare - och mer nyanserat. Det är som om de hade så mycket mer att säga, och var så mycket mer tvungna att göra det.
Och som de säger det. Tittar man en stund på nämnda pråmdragare, eller Konstantin Savitskijs
Ut i krig ser man att alla människor faktiskt är individer, med egna historier, egen framtid. Inget är avgjort, allt är självklart, de blir inte sentimentala ens när de porträtterar barn och än i dag balanserar så många av målningarna på utställningen mellan tolkningarna.
Det är som om historiens vind just där och då fyllde deras dukar. De sprids så småningom i olika riktningar, mot symbolism, senromantiska landskap eller som historiemåleri innan stormen blåser vidare in mot 1900-talets fasor. Där de tomma spillrorna av Peredvizjnikis estetik påbjuds som ideal för socialrealismen.
Men på Nationalmuseums utställning har inget stelnat. Där 1800-talsromanen (inte minst hos Dostojevskij) ännu måste leda till någon form av förlösning, räddning eller frälsning, finns det inget sådant tvång i det här måleriet. Det är hopp och förtvivlan i samma ögonblick, nu och för all framtid.
