Moskva. När jag tar taxi hem efter sena kvällar med vänner passerar jag ofta den strålkastarbelysta Kremlborgen och dess bevakade portar. Så gjorde jag också i onsdags tre dagar före den utlysta massprotesten i dag mot Vladimir Putin - och mot Kreml själv.

Det var natt; ett vanligt museum skulle ha stängt, men här var portarna öppna, vaktade av tungt beväpnade poliser och säkerhetsstyrkor. Också under de mörka timmarna ser man ofta blåljuset från svarta bilar som lämnar eller anländer till denna 1500-talsborg.

Borgen är ett skäl till att jag känner oro inför dagens protest liksom jag har gjort inför varje massprotest det här året. Kremls röda och gråa torn är mer än ett historiskt landmärke, en turistattraktion, eller något av de relikliknande palats med ännu existerande kungar som jag har sett i Europa. Kreml är fortfarande en reell makt och fyller i princip samma funktion som för 100 år sedan. Och denna realitet - realiteten hos en dödsbringande makt som står över lagen - utgör en obehaglig paradox för Rysslands protesterande medelklass: Det bästa sättet att försäkra sig om att denna makt står över lagen och inte under den är att använda våld för att sparka ut Putin från Kreml.

Sex eller sju massdemonstrationer har arrangerats i Moskva sedan protesterna mot parlamentsvalet bröt ut i december. Besvikelsen över valutgången fick tiotusentals utbildade, yrkesverksamma ryssar att gå ut på gatorna, och deras krav var till en början konstruktivt: fria och rättvisa val.

Men efter att Putin vann presidentvalet i mars med hjälp av tvångsröstning, riggade listor och fusk med valsedlar, blev denna fredliga och hoppfulla proteströrelse synbart demoraliserad. Deras enda verkliga, undermedvetna önskan - att bli av med Putin - började riva slöjorna av deras "konstruktiva" krav, tills det ersattes av något annat.

Den 6 maj 2012, dagen för Vladimir Putins installation och fysiska återkomst till Kreml, blev vändpunkten. Omkring 50 000 människor samlades till en planerad demonstration på andra sidan bron till Kreml, och vad de än hade på programmet, hade de ingen annan tanke i huvudet - även om inte alla uttryckte den - än att förhindra Putin att rent fysiskt komma in i borgen.

Där, när uppretade massor kastade tegelstenar och flaskor mot lika stridslystna polisstyrkor och polishjälmar flöt omkring i floden, bevittnade jag de mest skrämmande scenerna i år. På torget, bestrött med skräp och blodfläckade pappersservetter, stod en grupp rasande demonstranter som sjöng "Vi är makten" öga mot öga med en lika rasande polisofficer som vrålade "Ni är inte makten, ni är avskum". En annan officer höll honom axlarna som man håller tillbaka en vän när man fruktar att ett slagsmål ska bryta ut.

Det var officeren - inte bara demonstranterna - som kunde tappa kontrollen och i förlängningen sätta i gång en kedjereaktion som de ryska lagarna inte är starka nog att hejda.

Slagsmål bröt mycket riktigt ut den dagen - så många att de under de följande månaderna föranledde Putinregeringen att beordra räder mot flera oppositionsledare, arrestera dussintals demonstranter och tvinga igenom en serie repressiva lagar i parlamentet.

I en fungerande demokrati kan inte en skärmytsling mellan demonstranter och polisen spåra ur till den grad att den skakar regeringen, eftersom regeringen just i kraft av sitt våldsmonopol har lagen på sin sida. I en autokrati bygger regeringen sin legitimitet enbart på våldet. Den legitimeras också av den mystiska maktutstrålning som omger den som tar makten med våld eller ärver den av den någon som har gjort det. Kalla denna makt gudomlig om du vill rättfärdiga den, eller kalla den tyranni om du vill störta den. Vad den än kallas, så är det inte lagen och rättsprocessen som är dess kärna: i fallet med den ryska statsmakten har vi att göra med något irrationellt och oförutsägbart.

Det finns ännu ett skäl till att jag känner oro inför Miljonernas marsch i dag. Den demoraliserande effekten av de repressiva åtgärderna på sistone kommer att skrämma bort de vanliga medelklassmänniskor som stödde rörelsen och gav den styrka i början.

Genom att fängsla medlemmarna i Pussy riot, genom att beröva den oppositionelle ledamoten Gennadij Gudkov hans plats i parlamentet och hota med att arrestera honom, genom att åtala protestledaren Alexej Navalnij för förskingring, försöker Kreml skicka en mycket tydlig signal till potentiella dissidenter: om du inte vill hamna i fängelse är det bäst att du håller dig borta från den radikala proteströrelsen.

Men den verkliga följden av dessa åtgärder kan, på en undermedveten nivå, släppa loss de krafter som Kreml gör allt för att stävja. Demonstrationerna kanske inte samlar lika många, men de kan också bli mera desperata. Våld föder våld; och att döma av vad protestledarna har sagt till mig den senaste månaden, förväntar de sig inte bara en radikalisering, utan det är också vad de tycks önska sig.

Det troligaste är ändå att vi får se en fredlig protest i dag. Men med kännedom om Kremls historiska potential av dödligt våld, kan sakerna utveckla sig bortom kontroll mycket snabbt, och ingen kan förutse vilka kedjereaktioner det kan sätta i gång med återverkan in i nomenklaturans innersta kretsar; arrestering av oppositionspolitiker (vilket är en allt sannolikare möjlighet), en polisofficer som tappar kontrollen eller misslyckas med att hålla tillbaka en rasande mobb.

Mitt uppe i en demonstration kan en sådan utveckling fylla en människa med en oemotståndlig, men i sista ändan förrädisk, upprymdhet: nu är jag här, nu när tyranniet faller. Varför är detta förrädiskt? Därför att för den (förhoppningsvis osannolika) händelse att regimen störtas med våld, kommer vilken elitgrupp som än ersätter den att veta att den också kan störtas med våld. Och så fortsätter den onda cirkeln.

Anna Arutunyan

Anna Arutunyan är rysk författare och reporter på Moscow News. Hennes bok Tsar Putin kom ut på svenska i augusti.

Översättning från engelska Nils Schwartz